En traktor, en katt och en balja

Semester. Blir inte så mycket skrivet varken här eller där. Jag hade tänkt, innan jag gick på semester, skriva ett inlägg om hur svårt det är för mig att över huvudtaget tänka på mitt privata skrivande just nu. Men så blev det inte. Så jag skriver det nu istället. Jag kan inte tänka på mitt skrivprojekt. Det är en lustig upptäckt, eftersom det var under mitt lic-skrivande som jag tog upp skrivandet igen första gången. Då behövde jag fly från det formella, korrekta, ordvändningarna och referenserna. Istället gick jag hem och maniskt skrev på en fantasy-berättelse.

Men nu, avhandlingen letar sig till och med in i mina drömmar. Jag kan inte, vill inte, slita mig från den. Till och med nu på semestern pockar den, lockar med ordvändningar, tankegångar och upptäckter. Kanske beror det på att det är ett större arbete. Kanske för att jag brutit mig loss från det (jag tror är) förväntade. Kanske något annat. Jag har lagt avhandlingen åt sidan och skriver inte. Tänker bara på den ibland. Med tanke på hur intensivt det har varit, och kommer bli, behöver jag de här två veckornas återhämtning.

Vad gör jag istället? Broderar korsstygn, mumin med vänner, köpt i Finland 2002. Tittar på fåret Shaun med min storskrattande dotter och njuter. Klappar traktorer, spanar in tröskan, ser med förtjusning sonens förtjusning över kattens tveksamma närvaro. Håller ett vakande öga på badbaljan på baksidan och tar en del foton.

En vecka kvar. Sen får jag ge mig på den igen.

Annonser

Strålande tider

Idag har jag skrivit 250 ord på min avhandling. Det kanske inte låter som så mycket, och det är inte mycket. Men jag har haft en otroligt produktiv dag ändå! De 250 orden skrev jag innan mitt handledarmöte med Anna, min eminenta bihandledare. Hon hade tagit sig tid att träffa mig, mitt i sin semester och dessutom hade hon läst det lilla jag hunnit skriva och hon var nöjd! Visst finns det förbättringspotential, men hon kunde se att jag var på väg. Och det känner jag också, för första gången kan jag se en helhet, det hänger ihop. Och svänger ta mig tusan! Vilken fantastisk känsla och vilken fantastisk upplevelse, att få skriva den här helheten. Att skriva en avhandling, i alla fall från mitt perspektiv, är (förutom blod, svett och tårar) en ynnest. Jag lär mig så mycket.

Så vi hade en förmiddag där jag först fick prata om vad jag gjorde. Sen gick hon igenom sina skrivna kommentarer (när hon var säker på att jag gjorde det hon trodde att jag gjorde, hon vill inte styra mig för mycket) som var bra, konstruktiva och helt rätt. Förutom kanske att jag måste läsa en bok av Gergen och en bok av Ashmore. Men annars så. Sen skissade vi forskningsfråga och ‘contribution’ en stund på whiteboarden i rummet. Det kanske kan förvåna många, men det där med forskningsfråga, till skillnad från vad man tror, förändras långt senare än vad man skulle vilja.

Eftermiddagen ägnade vi åt att våldsamt slakta ett av våra refuserade artiklar och kapa ner den från 16 till 10 sidor. Jag hann gå hem innan vi hade fått in alla ändringar i datorn. Så jag vet inte hur det gick. Sen blir det till att skicka in den till en annan konferens. Livet som sommarjobbande doktorand. Ganska bra ändå.


Tiden då jag jobbar som bäst

I går ringde den föräldralediga maken, han tog de dagislediga barnen och for ut på landet. Jag jobbade. Sent. Den magiska timmen strax efter fem slog in. Jag skrev om hela strukturen på avhandlingen.

Listigt va’! Så här halvvägs till ett första utkast där allt (!) borde finnas med, om än i lite oslipad form, bestämmer jag mig för att skriva om. Det är kanske inte pendeltåget jag borde undvika, utan klockan fem.

Det var trots allt rätt skönt. Vet inte om jag kommer behålla den här strukturen hela vägen igenom, men det känns mer rätt. För mig. Däremot får jag stora ångestvåndor av att tänka på vad andra ska tycka. Eller att de ska ha svårt att läsa min avhandling. Inte hitta mina geniala tankar eftersom jag frångår den gängse strukturen. Det är en inre kramp, ska jag vara oärlig följa de definierade rubrikerna, introduktion, teori, metod, resultat osv, eller skriva med mera flyt och sammanhang? Nu det blir mer av en sammanhängande berättelse, inte en massa, ‘som jag skrev i kapitel X, så… och därför….’.

Typ så här blir det, eller ja, jag ritade om det en gång till sen lite senare.

Idag försov jag mig för första gången på mycket mycket länge. Ganska skönt det också.


En dämpande faktor

Andra pappret som blir refuserat, på mindre än en vecka. Verkar inte direkt positivt på mitt avhandlingsskrivande. Dessutom är det två papper som jag hade tänkt skulle ingå i min avhandling. Känner mig lite vilsen nu. Okej, det andra blev väl inte riktigt refuserat helt, de ville att vi skulle skicka in det som ett short paper, att enligt formatet korta ner det till 8 sidor (är just nu 16 sidor). Hur det ska gå till när alla tre reviewers hade en mängd saker de ville att vi skulle utveckla vet jag inte riktigt. Gah!

Jag vet att processen ser ut så här. De allra flesta vetenskapliga artiklarna blir inte accepterade på en gång (iaf inte i vårt fält). De allra flesta får skriva om, skriva om och skriva om. Ändå. Ändå blir jag bitter och lessen. Förstår de inte hur himla briljant just det pappret var? Morr morr.

Nu måste jag försöka hitta ett uns av skrivlust igen. Eller bara jävlar anamma att fortsätta med avhandlingen. Jag har inte inte tid med att gräva ner mig i en grop och tjura. Kanske ska stänga av internet så jag jag inte kan tröstsurfa. Har ni några fler tips på saker jag kan göra för att fokusera på skrivandet? Dela gärna med er.