Dags för handskrivet igen

Kom igen, jag vet att du vill!

Kom igen, jag vet att du vill!

Jag tänkte länge, att nej, det är inte riktigt läge. Men. Jag kan inte låta bli. Jag tänker delta i brevskrivarutmaningen, A Month of Letters. Det var så himla roligt förra året, att handgripligen skriva, med penna, på papper, brev till nära och kära. Jag har inte fått svar på alla breven, men många av dem! Så, vill ni ha något handskrivet av mig under februari, hör av er med en adress!

Vill ni själva delta i utmaningen så är reglerna enkla. Varje vardag (och lördag) under februari, ska man skriva och posta något handskrivet. Brev, vykort, urklipp med kommentarer, exakt vad är inte så viktigt. Och får man ett brev måste man svara på det (och det räknas därmed som ett av breven man själv ska skicka).

Hoppas vi hörs!


Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.


Vilken grej!

Jag är så nöjd att jag bestämde mig för att ställa upp i A Month of Letters, även om det är svårt att mygla till sig tid att skriva brev också. Dels har det varit väldigt givande att skriva, för hand, långsamt. Dels har det varit sjukt givande när någon blir glad för att de får post. Som min vän Gunnika som till och med skrev ett blog-inlägg om det. Hon är dock ödmjuk, jag kallade henne inte bara knasboll, jag skrev också i brevet att hon inspirerar mig. Sist men inte minst har jag blivit så himla glad, uppspelt och rörd över det (enda) brev jag fått (hittills). Det var från en kär vän som jag inte träffar tillräckligt ofta, och det var ett filosofiskt brev om stora förändringar i livet. Många tankar väckte det brevet, även långt efter att jag hade svarat honom.

Så även om ni inte ställer upp i utmaningen, utmanar jag er att skicka åtminstone ett handskrivet brev under februari månad. Kommentera gärna här om ni gör det!

Mitt skrivande på torpet-projektet då? Jorå, sörru, så att…

 


Jag antar utmaningen!

Nu har jag funderat klart. Jag tänker anta utmaningen, att skicka något med posten, varje dag (förutom söndagar) under hela februari månad. Någon annan som hakar på?

Vill ni skicka något till mig kan ni göra det på:

Elina Eriksson
Prästgårdsvägen 64
147 40 TUMBA


Handskrivet

Nu kommer ett nostalgiskt blogginlägg igen. Det där om tiden innan datorn. I all fall för mitt skrivande. Jag har här hemma en och en halv anteckningsbok med dikter. Skrivna av mig själv under sådana där svåra tonårsår. Noga nedplitade, för hand, med blått bläck. Förvånansvärt sällan tar jag ner de där böckerna från översta bokhyllan och läser i dem. Det kanske finns en anledning. Låt mig uttrycka mig så här, det är inte alltid jag lyckas läsa utan att en svag rodnad sprider sig över mina kinder. De allra pinsammaste kan jag faktiskt inte delge här. Det får bli några andra, lite så där lagom utlämnande. Nog pladdrat, här kommer en av de bättre:

ENSAMHET
Mitt brott
var att inte vara som dom
Min rättegång
skedde under min frånvaro
Mitt straff är livslångt
(1995-08-30)

 Tydligen gillade jag skolan mycket, jag skrev dikter på lektionerna också:

SKOLPOEM
Här sitter jag och spyr galla
över livet, regnet och mina fötter kalla

Tristessen hägrar över min dystra själ
Många tråkiga timmar, som jag måste slå ihjäl
(1995-10-03)

Nog med diktnostalgi. Jag har länge funderat på att skriva ett riktigt brev, till en av mina gamla brevvänner. Vi har varandra på facebook nu, men hör inte av oss lika ofta som vi gjorde när vi skrev brev. Ett tag, med lite hjälp av min kompis, hade jag sisådär 13-14 brevvänner på gång samtidigt. Alla utom en har jag tappat kontakten med. Så kom jag att läsa följande blogginlägg av Nene Ormes. Hon ska delta i en utmaning att under hela februari, varje dag (utom söndagar) skicka något via posten. Den riktiga posten. Ett brev, kort, tidningsurklipp. Och att svara på alla brev man får. Jag är sjukt sugen på att delta. Har en dag på mig att fundera. Men bli inte förvånad om det skulle dyka upp ett riktigt brev i postlådan.