Att vara i fantasin gör mig mer närvarande i nuet

Jag har funderat om jag skulle göra någon sammanfattning av det förra året, något som många bloggare verkar ägna sig åt. Men jag har ju inte varit bloggare så länge, så det skulle bli en kort årskrönika. Tanken måste ändå ha legat där och mognat. Och det är lustigt hur saker och ting konvergerar. Från olika håll får man impulser som sammanstrålar.

Det började med ett samtal på bussen, om att vara närvarande i nuet. Inte sen, vad som ska handlas, planeras, göras. Att kunna sitta ner med sitt barn och bara vara där, mitt i det barnet gör. Jag har alltid legat tre steg före, hållit i huvudet allt som måste göras, nojjat mig över saker långt innan, oroat mig. Men de senaste månaderna, det har hänt något.

Sen läste jag Kreagrafens inlägg som handlar om HSP (Highly Sensistive Person), vars karakteristiska egenskaper jag kan känna igen mig i, även om jag inte skulle gå så långt som att kalla mig själv HSP. Det som jag fastnade för var några rader på slutet av inlägget:

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är.

Och då slog det mig, mitt fokus på skrivandet, har gjort mig mer närvarande. Vilket är lite av en paradox, eftersom jag med skrivandet har tillåtit mig själv att i större utsträckning vara i en fiktiv värld, i fantasin. Och visst, när jag väl sitter där vid datorn, då är jag inte närvarande längre. Men alla andra stunder. Jag kan stå vid busshållplatsen och försöka se, verkligen se, människorna runt mig. Jag står där och försöker lista ut hur jag skulle gestalta dem. Jag är närvarande och ser på himlen, solnedgången, träden, snorhalkan och försöker förstå hur jag kan föra min upplevelse vidare.

Mitt skrivande har gjort mig lugnare. När jag har stunder över hemma, så ska jag skriva. Inte fixa saker på den oändliga listan av borden. Jag tar bara det som är absolut nödvändigt, annars blir det ingen tid över för skrivandet (det här är förstås behjälpligt av att mannen är föräldraledig, men samtidigt, jag har släppt ansvaret, gett honom kontrollen). När jag får några minuter över, jag hasar barnvagn i snömodden, tänker jag på berättelsen, på karaktärerna. Självklart blir inte hela livet stillastående av det här, jag lyckas ändå tänka på semestern, födelsedagsfirandet och de sista listerna i köket. Men jag ältar inte.

Och det är skönt, så himla skönt.

Hoppas jag kan fortsätta så här, att kanalisera min överskottsenergi i skrivandet. Det gör att det högsta syftet för mig att skriva, är att må bra. Då spelar det ingen roll om jag kommer bli publicerad eller inte.

Annonser