Och det är inte ens min text

Jag har haft rejält med födslovåndor, och det har inte ens varit min egen text. Mina fantastiska exjobbare som jag handleder i grupp har kämpat de senaste veckorna för att få ihop sina exjobbsrapporter (okej, det heter examensarbete på finspråk, jag vet). De här kämpat och jag har plågats. Plitat kommentarer i marginalen att de behöver jobba med språket, kanske formulera om meningen, hitta ett annat ord.

Jag får ingen tid att rätta språket, mitt handledande ska inskränka sig till det vetenskapliga. Samtidigt, språket blir så himla viktigt när det gäller att föra en argumentation. Det har varit en svår balansgång för mig, som gärna kastar mig in i språkliga detaljer. Tack gode gud för att ingen av dem är särskrivare i alla fall!

Nu är det snart klara, nästa vecka blir det muntlig presentation och opponering. Lite mer filande och sen flyger de ut. Ska bli både skönt och sorgligt. Ett är i alla fall säkert, jag har lärt mig massor och kommer bli en bättre handledare nästa gång.

Och nu kanske jag kan börja skriva på avhandlingen på allvar…

Annonser

Jag längtar

Jag längtar efter skrivandet. Okej, till viss del skriver jag väl, lite smågnet med en konferensartikel. Det läsande för hela slanten just nu. Jobbmässigt kommer maj allra mest handla om undervisning och handledning. Nästa vecka ska jag ta mig igenom fem exjobbsrapporter för att bedöma om de är opponeringsbara.

Sen kanske jag får börja skriva på avhandlingen.

Privat längtar jag efter skrivandet också. Jobbet har börjat inkräkta på min tågresa och jag är stressad. Hade också tänkt ta en paus från Torpet för att sen börja redigera. Nu väntar jag på en hel dags redigering för att komma igång på riktigt. Det är kanske naivt. Kanske ska jag angripa problemet på samma sätt som mitt skrivande, ta en stund här och där, annars blir det väl aldrig av.

Samtidigt har min hjärna uppenbarligen inte slutat fungera, för den kommer upp med berättelser på alldeles egen hand. Övergripande idéer eller bara detaljer här och där. Men knappast på Torpet, nej, det är andra idéer. Jag försöker värja mig, ska göra klart det här första innan jag går under ytan med nästa stora projekt.


Paus

Jag har tagit en paus från skrivprojektet. Känns lite snopet när jag nu har kanske en halv sida kvar till slutet. Men det känns ändå rätt att pausa. Egentligen hade jag tänkt skriva klart första utkastet innan vi for till Nice, men det blev inte så. Nu får jag skriva den sista sidan när jag börjar redigera istället. Kanske lika bra det. Det känns lite ödesdigert att skriva de där sista raderna.

Jag har också en ofrivillig paus från skrivandet på avhandling och artiklar. Det har kommit undervisning, handledning av exjobb och representation av avdelningen mellan mig och skrivtiden. Lite läskigt att det bara rinner dagar mellan mina fingrar och jag får inget skrivet. Men en del av mig försöker acceptera att det faktiskt inte går, jag kan inte trycka in fler saker i dygnet. Dygnet har inte fler timmar, och maj inte fler dagar.

Jag blir gräsänka i början av juni, då ska det bli skriva av. Och redigera. Och kanske någon liten biofilm som belöning. Maj känns som månaden då jag får blunda, springa och hoppas jag kommer i mål.


Radiotystnad

Jag har varit i Nice. På semester med familjen. Jag har inte haft min dator (läses som min nästintill oskiljbara förlängning av kroppen) med mig. Jag har kommit hem. Utan att koppla in datorn. Nu är jag tillbaka efter en veckas frånvaro. Hej!