Så här ser en färdig avhandling ut

I dag spikade jag min avhandling. Nu är den klar att försvaras. Den kom från tryckeriet redan i onsdags, men jag har varit fullt upptagen med jobb-internat så det var först idag spikningen kunde gå av stapeln.

Det var inte riktigt lika aktivt som jag minns att det var i Uppsala. Nu spikade jag aldrig där, men jag har ju hört hur kollegorna fått spika på riktigt, med hammare. Här på KTH hängdes istället avhandlingen upp på en redan färdigfäst spik. Men kul ändå. Speciellt då jag lyckats locka med mig några kollegor som följde mig i procession från avdelningen till biblioteket. Detta följdes av fika. Surdeg. Alltså bröd. Som åts upp. Nu är surdegen slut.

Nästa steg, försvaret. Sen är det över.

Här "spikar" jag min avhandling.

Här ”spikar” jag min avhandling.
Foto: Filip Kiš

Och här hänger den.

Och här hänger den.
Foto: Filip Kiš

 

 


Det enda som återstår är erratan

Avhandlingen är lämnad till tryck. Gissa om jag satt och höll fingret över musknappen länge innan jag skickade iväg den. Det känns konstigt och tomt, samtidigt som jag har massor att göra på jobbet så jag hinner inte riktigt känna efter. Tur är väl det, för det som kommer härnäst är ju försvaret…

Den 8 februari kl. 14.00 i sal F3 på KTH i Stockholm. Då ska jag försvara min avhandling ”Situated Reflexive Change – User-centred Design in(to) Practice”.

Nu är det bara erratan kvar, det där lilla bladet man ska stoppa in i den tryckta avhandlingen med alla fel man hittat efter att boken tryckts. För fel lär jag hitta.


Det här med komma

Avhandlingen har varit hos språkgranskarna, det visade sig vara två, ett par som jobbade tillsammans. Och jag har uppenbarligen problem med komma. Ni vet, det där lilla luriga tecknet som man (läs jag) tydligen borde använda mig mer av. Annars var det inte fullt så mycket ändringar som jag hade trott. En del ordföljder som kastades om, och några språkliga förbättringar, som ”the whole organization”, som byttes till ”the entire organization”. Språkgranskningen var helt enkelt mycket bra övning. Jag blir nästan sugen på att gå en språkkurs igen. Engelska till exempel.

Titeln är också satt nu, med lite hjälp från språkgranskarna. Och titeln är: Situated Reflexive Change – User-centred Design in(to) Practice. Flådigt va!

Nu sitter jag och gnetar med det sista. Saker jag hittat som verkligen inte är bra, klämmer in några sista referenser. Imorgon tänker jag börja sätta avhandlingen i InDesign. Får se hur det går. Snart är det över. Snart.


Ytterligare en dödslinje är passerad

Man kan ju nästan tro att jag har gett upp, kastat in handduken, grävt en grop. Men det har jag inte. Jag har bara varit väldigt upptagen av skrivande, konferensåkande och sjukdomar. Vi kan bara konstatera att de senaste två månaderna har, under vilken given tidpunkt som helst, minst en person i familjen varit sjuk.

Men nu är den näst näst sista dödslinjen passerad. Avhandlingen är skickad till kvalitetsgranskare. Hoppas den håller måttet. Det är ju inte riktigt samma avhandling som skickades till slutseminarieledaren i september, om vi säger så. Det är till stora delar en helt ny avhandling. Så mycket skrev jag om. Det betyder också att det är en massa ny och relativt obearbetad text. Så, det blir inte direkt en paus nu, utan jag får jobba vidare.

Jag kommer få en språkgranskare också. Det ska bli riktigt intressant, speciellt att diskutera konnotationer och det där perfekta ordet. Tror vi har hittat en Bob som ska hjälpa mig. Det känns tryggt att någon professionell och engelsktalande går igenom mina språkgrodor. Men någonstans handlar det om en egen stil också. I den provtext de potentiella språkgranskarna fått kommentera fanns en text av Ursula K. Le Guin med. De rättade den också.

Så vad har vi kvar då? Tja, lite undervisning och filande på avhandlingen inklusive språkgranskning och vad nu kvalitetsgranskaren kommenterar. Sen är det dödslinje tryck. Och efter det dödslinje distribution. Efter det…. försvar.

I övermorgon börjar NaNoWriMo. Jag står över i år igen.


Att slakta en avhandling

Vad det tar emot att börja skriva om. Som alltid. Men nu tror jag att jag har sått ett frö till den nya avhandlingen. Men äras den som äras bör. Jag hade ett lysande handledningsmöte med min bihandledare i fredags och vi fullkomligen slaktade den nuvarande avhandlingen. Viktiga ståndpunkter, frågor, teorier, resultat och idéer skrevs ner på post-its som sen flyttades runt på en whiteboard. Länge kändes det som om det bara var kaos, obegripligt utan en enda öppning för en vettig argumentation, men sen. Sen klarnade det, och en ny positionering utkristalliserade sig.

Det här är en position jag kan försvara, och inte en reseberättelse. Idag har jag skrivit ett nytt abstract, på lånad tid, eftersom jag har ett febrigt barn som jag hade utlånad några timmar till mormor. Imorgon febrigt barn som ska transporteras till farmor och sen undervisning. Kanske kan jag skriva på fredag igen.


Det kunde ha varit annorlunda

Tänk vad jag har slarvat med bloggandet. Tror det beror på att stressen har legat som ett våtvarmt omslag kring mig. Det och en enveten förkylning.

Har inte riktigt kommit igång med omskrivningen av avhandlingen, men snart så. Satt idag och fnulade ihop en ny tidsplan, som nog är mer genomförbar. Ska ha handledningsmöte i morgon. Kanske blir det sparken i baken jag behöver.

Men jag har skrivit! Jag har gått min allra sista doktorandkurs. Sorgligt men sant. Doktorandkurser brukar föranleda lite skrivövningar, så även denna gång. Kursen, som gavs i Linköping, av den eminenta Steve Woolgar, hette ”It Could Be Otherwise!”. Fantastiskt namn, fantastiskt rolig kurs, fantastiskt lättsvåra övningar. Den första inlämningen gavs på tisdagen och skulle vara färdig onsdag eftermiddag. Vi skulle gå ut i världen, fånga in ett objektivt fakta, noga beskriva hur vi fångade in faktat och föra med oss faktat till klassen. Kanske bör nämnas att kursen var i ämnet Science and Technology Studies, med en rejäl sväng av socialkonstruktionism. Ofattbart svårt att finna ett fakta som inte var socialt konstruerat, om än inte så genom vårt språk.

Andra skrivuppgiften gällde att gå ut i världen och finna något som inte kunde vara annorlunda. Även detta förvånansvärt svårt. Men roligt! Och tänkvärt. Vad jag fångade? Att jag inte kunde fånga något fakta. Och att det faktum, att ett fakta är social konstruerat, inte kunde vara annorlunda.


Slutseminarium

Nu har jag haft mitt slutseminarium. Jag har också haft två flera (jag glömde posta, vad säger det om hur jobbigt det var) dagar att darra tillbaka på. Det gick jättebra. Förvisso blev min avhandling rejält kritiserad och manglad. Men på ett mycket mycket bra sätt! Konstruktivt. Min diskutant var påläst, trevlig och gick ut stenhårt med att berätta på vilka punkter min avhandling var svag. Sen ägnade vi resten av slutseminariet åt att skriva om innehållsförteckningen på en whiteboard. Och ju längre seminariet gick, ju mer avslappnad blev jag, och trygg i att jag faktiskt kunde försvara mig själv och min utgångspunkt. Från vad jag har hört när jag gått runt på kontoret så var det inte bara jag som fick mig en tankeställare, vilket är trevligt. Att seminariet varit givande även för de som varit där och lyssnat.

Den huvudsakliga kritiken var att min avhandling var skriven som en reseberättelse, min resa till att bli forskare, snarare än en plattform som jag kan försvara och utgå ifrån. Hursomhelst så vilar jag tryggt i att jag tycks ha allt viktigt i avhandlingen. Jag behöver bara skriva om allt. Så det blir en ännu bättre struktur och argumentation. Och det ska jag nog lyckas med. Lite stressigt, ja, men görligt helt klart. Tjoho! Nu går jag in i skriva om-fasen (förutom några få stycken jag inte hade hunnit med).