Lysande texter

Jag har så lysande tankar och texter i mitt huvud under dagarna. De väller fram och rumlar runt men hittar inte ner på papper.

Men, säger ni kära läsare, du får ta till vana att alltid ha med dig en anteckningsbok (allra helst Moleskine, det verkar vara poppis hos kreativa personer). Visst svarar jag, men var?

Min högra byxficka är upptagen av min mobiltelefon, som bör förvaras nära, men utom synhåll, då den trots sitt tråkiga yttre, tydligen ser ut som en bitring. I den vänstra fickan förvaras allehanda småprylar som räddats ur det lilla svalget. Likaledes ligger där ett antal torra, eller blöta papperstussar, redo för att torka snor, kräckel eller matrester ur valfritt barns ansikte.

Jag skulle kanske kunna lägga anteckningsboken på en strategiskt central plats. Men det måste vara utom syn- och räckhåll för en treåring. Annars är snart anteckningsboken fylld av chiffrerad text. (Jag vet pappa, att du gärna här vill föra upp ”the White Album”. Men jag tycker resultatet blev mer… färgglatt än originalet. Dessutom borde det vara preskriberat vid det här laget.)

Så kommer vi till själva skrivögonblicket. Som aldrig kommer att inträffa. Då en anteckningsbok, tillika penna plötsligt blir högvilt för tre- respektive nollåringar. Och det hjälper inte att ge upp verktygen för att hitta något annat att skriva med. Då förflyttas nämligen fokus omedelbart till det jag har för händerna. Dessutom är det svårt att få loss pappersmassa även ur en tandlös gom. För att inte tala om att den är svår att återanvända. I alla fall för de flyktiga tankar som vi det här laget har tröttnat och emigrerat till bördigare marker.

Och allt detta har jag redan formulerat en gång idag. Fast bättre.