Dags för handskrivet igen

Kom igen, jag vet att du vill!

Kom igen, jag vet att du vill!

Jag tänkte länge, att nej, det är inte riktigt läge. Men. Jag kan inte låta bli. Jag tänker delta i brevskrivarutmaningen, A Month of Letters. Det var så himla roligt förra året, att handgripligen skriva, med penna, på papper, brev till nära och kära. Jag har inte fått svar på alla breven, men många av dem! Så, vill ni ha något handskrivet av mig under februari, hör av er med en adress!

Vill ni själva delta i utmaningen så är reglerna enkla. Varje vardag (och lördag) under februari, ska man skriva och posta något handskrivet. Brev, vykort, urklipp med kommentarer, exakt vad är inte så viktigt. Och får man ett brev måste man svara på det (och det räknas därmed som ett av breven man själv ska skicka).

Hoppas vi hörs!


Snart är det slut

Snart kommer jag skicka det slutgiltiga manuset till tryckeriet, snart är avhandlingen klar. Ska bli så ohemult skönt att det är svårt att beskriva. Det har tagit så mycket mer tid, och framförallt kraft än vad jag någonsin kunna föreställa mig. Mitt alldeles egna privata skrivande har fått stå tillbaka, jag har inte skrivit en rad sen april/maj förra året. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till det. Och bloggandet ska vi inte tala om, jag skäms, att jag inte har kunnat plita ner fler rader. Men jag kan ändå titta tillbaka på 2012 och känna mig nöjd. Jag är nästan klar med avhandlingen, och jag har fortfarande familj och den mentala hälsan (som den brukar vara, lagom ute i rymden) i behåll.

I kväll har jag tjuvjobbat lite, läst klart och skrivit kommentarer på en vetenskaplig artikel till en tidskrift som jag skulle granska. Men timmen är sen, jag kommer inte skicka in granskning förrän i morgon, när jag kan göra en genomläsning med klarare huvud.

Nu ska jag lägga mig i sängen och fundera på hur jag kan återerövra skrivandet.


Det kunde ha varit annorlunda

Tänk vad jag har slarvat med bloggandet. Tror det beror på att stressen har legat som ett våtvarmt omslag kring mig. Det och en enveten förkylning.

Har inte riktigt kommit igång med omskrivningen av avhandlingen, men snart så. Satt idag och fnulade ihop en ny tidsplan, som nog är mer genomförbar. Ska ha handledningsmöte i morgon. Kanske blir det sparken i baken jag behöver.

Men jag har skrivit! Jag har gått min allra sista doktorandkurs. Sorgligt men sant. Doktorandkurser brukar föranleda lite skrivövningar, så även denna gång. Kursen, som gavs i Linköping, av den eminenta Steve Woolgar, hette ”It Could Be Otherwise!”. Fantastiskt namn, fantastiskt rolig kurs, fantastiskt lättsvåra övningar. Den första inlämningen gavs på tisdagen och skulle vara färdig onsdag eftermiddag. Vi skulle gå ut i världen, fånga in ett objektivt fakta, noga beskriva hur vi fångade in faktat och föra med oss faktat till klassen. Kanske bör nämnas att kursen var i ämnet Science and Technology Studies, med en rejäl sväng av socialkonstruktionism. Ofattbart svårt att finna ett fakta som inte var socialt konstruerat, om än inte så genom vårt språk.

Andra skrivuppgiften gällde att gå ut i världen och finna något som inte kunde vara annorlunda. Även detta förvånansvärt svårt. Men roligt! Och tänkvärt. Vad jag fångade? Att jag inte kunde fånga något fakta. Och att det faktum, att ett fakta är social konstruerat, inte kunde vara annorlunda.


En traktor, en katt och en balja

Semester. Blir inte så mycket skrivet varken här eller där. Jag hade tänkt, innan jag gick på semester, skriva ett inlägg om hur svårt det är för mig att över huvudtaget tänka på mitt privata skrivande just nu. Men så blev det inte. Så jag skriver det nu istället. Jag kan inte tänka på mitt skrivprojekt. Det är en lustig upptäckt, eftersom det var under mitt lic-skrivande som jag tog upp skrivandet igen första gången. Då behövde jag fly från det formella, korrekta, ordvändningarna och referenserna. Istället gick jag hem och maniskt skrev på en fantasy-berättelse.

Men nu, avhandlingen letar sig till och med in i mina drömmar. Jag kan inte, vill inte, slita mig från den. Till och med nu på semestern pockar den, lockar med ordvändningar, tankegångar och upptäckter. Kanske beror det på att det är ett större arbete. Kanske för att jag brutit mig loss från det (jag tror är) förväntade. Kanske något annat. Jag har lagt avhandlingen åt sidan och skriver inte. Tänker bara på den ibland. Med tanke på hur intensivt det har varit, och kommer bli, behöver jag de här två veckornas återhämtning.

Vad gör jag istället? Broderar korsstygn, mumin med vänner, köpt i Finland 2002. Tittar på fåret Shaun med min storskrattande dotter och njuter. Klappar traktorer, spanar in tröskan, ser med förtjusning sonens förtjusning över kattens tveksamma närvaro. Håller ett vakande öga på badbaljan på baksidan och tar en del foton.

En vecka kvar. Sen får jag ge mig på den igen.


Och det är inte ens min text

Jag har haft rejält med födslovåndor, och det har inte ens varit min egen text. Mina fantastiska exjobbare som jag handleder i grupp har kämpat de senaste veckorna för att få ihop sina exjobbsrapporter (okej, det heter examensarbete på finspråk, jag vet). De här kämpat och jag har plågats. Plitat kommentarer i marginalen att de behöver jobba med språket, kanske formulera om meningen, hitta ett annat ord.

Jag får ingen tid att rätta språket, mitt handledande ska inskränka sig till det vetenskapliga. Samtidigt, språket blir så himla viktigt när det gäller att föra en argumentation. Det har varit en svår balansgång för mig, som gärna kastar mig in i språkliga detaljer. Tack gode gud för att ingen av dem är särskrivare i alla fall!

Nu är det snart klara, nästa vecka blir det muntlig presentation och opponering. Lite mer filande och sen flyger de ut. Ska bli både skönt och sorgligt. Ett är i alla fall säkert, jag har lärt mig massor och kommer bli en bättre handledare nästa gång.

Och nu kanske jag kan börja skriva på avhandlingen på allvar…


Radiotystnad

Jag har varit i Nice. På semester med familjen. Jag har inte haft min dator (läses som min nästintill oskiljbara förlängning av kroppen) med mig. Jag har kommit hem. Utan att koppla in datorn. Nu är jag tillbaka efter en veckas frånvaro. Hej!


Släng in en pingvin!

Jag fick tipset i kommentarsfältet att man kunde slänga in något oväntat, en pingvin, i berättelsen för att komma ur skrivkramp. Jag vet inte hur jag ska tolka det här.

Biblioteksböcker FTW!

För övrigt är Anna-Clara Tidholms barnböcker, i sin allra enklaste form (den nedersta boken) ren poesi! Mina barn, liksom jag själv, älskar dem.


Brevlycka

Tänk vad glad jag blir när det dyker upp brev som svar på de jag skickade i februari som en del av utmaningen.

Korrespondanskort med Kungsfiskare

Med klistermärken dessutom, som det brukade vara i breven man fick ”förr”. Det värmer i hjärtat!


Så länge jag inte skriver är det väl inte vänsterprassel?

Jösses vad det ska vara svårt att skriva just nu! Jag kommer igång, känner flyt, och så tappar jag allt igen. Den här gången var det helgen. Det är svårt att hitta skrivtid på helgen för mig helt enkelt. Jag kanske bara ska acceptera att det inte blir något skrivet på helgerna. Sen har vi haft en dag med huvudvärk följt av en dag utan tågresa och med återkoppling på ett manus som en kompis skriver. Men det var kul!

Dessutom drömde jag en helt fantastisk dröm i helgen, som jag har burit med mig och utforskat i ett par dagar. Vilket uppslag till en alldeles ny berättelse. En, tja vad ska jag kalla det, en science fiction i svensk miljö. Det är första gången jag ens haft den minsta lilla aning om att det skulle kunna gömma sig sånt där star trek i min lilla skalle. Men, jag ska nog inte vänsterprassla allt för länge. Dags att återvända till det manus jag jobbar med just nu, och spara den här söta karamellen till framtiden. Jag får bara hoppas att inte myrorna får tag på den. Over and out.


Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.