Omskrivningsgudarna ler

Jag är inte bra på att skriva om. Jag är bra på att spruta ut ord, som fingerdiarré ungefär. Om det är något jag kan, bör tilläggas. Skriva om brukar oftast leda till viss ångest och framför allt en stor dos prokrastinering hos mig. Men, jag har i snart en vecka skrivit om så att tangenterna glöder. Fantastisk upplevlse. Nu råkar det inte bara vara min egen text dock, så det kanske kan ha något med saken att göra.

Det är inte heller något skönlitterärt skrivande, det är vetenskapliga artiklar på väg till konferenser. Den ena texten har jag varit medförfattare på, det är mitt empiriska material bland annat, men eftersom den ursprungligen texten skrevs när jag var föräldraledig så har min involvering varit minimal. Jag fick fria händer att jobba med dokumentet. Oh my god vad jag röjde runt. Sen har jag också skrivit om en artikel, den om Personas, där jag är huvudförfattare. Det har gått nästan lika bra.

Vad gäller båda dessa har vissa kringliggande omständigheter gällt. För det första har jag kommit igång med träningen igen, vilket har gett energi. Den andra och kanske större bidragande faktorn är den musik jag strömmat in i min hjärna. I perioder får jag musikdriv, och lyssnar som en dåre. Nu verkar vara en sån period.

Men den kanske allra största bidragande faktorn är att jag prokrastinerar något annat. Vad sa du? När avhandlingen ska vara klar? Jorå, sörrö, så att…

Annonser

Svacka

Jag har hamnat in grop, en sån där som är svår att ta sig ur. Lite av entusiasmen, nej, det var fel, mycket av entusiasmen över mitt skrivprojekt har gått upp i rök. Det kan ha att göra med att jag är hemskt trött. Och att jag så sakteliga har börjat grubbla på avhandlingen. Det är som om en massa skrivenergi går in i avhandlingen, fast jag inte tänker på den hela tiden. Det är i och för sig bra om det blir mer avhandling, men det vore tråkigt om jag tappar det andra skrivandet. Igen.

När det gäller torpet har jag kommit på en del saker som löser en del problem jag har haft. Trovärdighetsproblem. Tyvärr innebär det att jag måste gå in och ändra lite här och där och det är ju så tråkigt. Skriva om. Usch. Sen skulle jag nog behöva ta ett rejält grepp med papper och penna och skissa lite på helheten. Jag skriver bara en massa korta snuttar, och jag skulle behöva rådda lite. Jag är inte ett dugg sugen på det just nu. Blä. Februari är det också. Typiskt. Jag gillar inte ljuset. För mycket ljus.

Kanske ska skriva ett brev istället…


Odisciplinerad

Varför är jag så himla odisciplinerad? Här har jag bara någon timme på mig att effektivt skriva ner några rader. Vad gör jag? Facebookar, bloggsurfar och kollar upp stavningen av odisciplinerad i två och en halv timme!

Gah!

Kanske ska jag sänka förväntningarna istället och sikta in mig på 23 minuters skrivande. Med airporten (den där magiska manicken i datorn som gör att internetet kommer in i datorn) avslagen. Avslagen, låter det inte lite skumt, säger man verkligen så? Avslagen öl, avslagen airport…

Vänta nu, nu var du på väg igen… FOKUS!

Det kanske inte räcker att sätta mig i ett internetfritt rum. Jag skulle behöva sitta i ett rum fritt från min egen hjärna. Men det skulle väl inte bli så himla mycket skrivet då heller.

Är det någon som har något tips på hur man gör?


Uppskjutande av uppgift

Jag har fått min första uppgift i skrivkursen. Vad gör jag? Skriver så pennan glöder?

Nej.

Läser en jättespännande bok! Och jag kan inte ens skylla på att den skulle vara relevant för kursuppgiften. Listigt va’!

Jag tänkte i alla fall tipsa om boken, som jag hittade på biblioteket när jag boksurfade där. (Boksurfa är något jag inte ägnat mig åt på flera år, men det är underbart, bara gå runt och kolla in spännande titlar. Biblioteket FTW!) Titeln på boken är ”Från Gossip Girl till Harry Potter – Genusperspektiv på ungdomslitteratur” av Maria Nilsson. Jag har bara kommit förbi förordet och genusteori-avsnittet. Men hittills har det varit så bra att jag nästan inte skrev det här blogg-inlägget.

Och igår då, skrev jag på kursuppgiften igår? Nej… jag läste en annan spännande bok av Olov Svedelid. Om hur man skriver spänningslitteratur. Men den var i alla fall inte helt irrelevant, intalar jag mig själv, eftersom en del av uppgiften jag fått är att skriva om en text och en av genrerna jag får välja bland är krim. Även om jag inte vet om jag kommer att välja den genren. Eftersom jag inte börjat på uppgiften.