Älskade text

Nu har jag haft en sån där läsupplevelse igen. Som går utöver det vanliga. Som lämnar mig i ett slags tomrum och en evinnerlig önskan att kunna skriva just så. För tänk, tänk om jag kunde ta allt det där som fanns inne i det här huvudet, och få ut det, så att det berör så mycket. Jag har läst ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Det var magiskt.

Vilket driv, vilket understundom långsamt berättande som ändå rycker tag i mig och tvingar mig att vända bladen, fast jag är trött. Vilka tårar, vilken lycka. Vad var det som var så bra då? Personbeskrivningarna, de var så himla trovärdiga, trots allt konstigt som hände, trovärdiga trots att det var otroligt. Att han hade valt ut de personerna till sin berättelse. Att boken var designad som den var, med bilder, hur orden placerats på sidorna, rubriksättning. Samtidigt som det var en mycket spännande bok, med en gåta som man vill ska lösas.

Samtidigt får den här boken mig att reflektera över att man aldrig kan göra alla nöjda. Jag har redan haft en diskussion med en person som har försökt börja läsa den här boken flera gånger och bara inte kan komma in i den. Jag som var trollbunden från första sidan. Även om jag aldrig troligtvis inte kommer att skriva en så här lysande text, kan jag åtminstone ta med mig att alla behöver inte älska den. Det räcker att någon gör det.