Så länge jag inte skriver är det väl inte vänsterprassel?

Jösses vad det ska vara svårt att skriva just nu! Jag kommer igång, känner flyt, och så tappar jag allt igen. Den här gången var det helgen. Det är svårt att hitta skrivtid på helgen för mig helt enkelt. Jag kanske bara ska acceptera att det inte blir något skrivet på helgerna. Sen har vi haft en dag med huvudvärk följt av en dag utan tågresa och med återkoppling på ett manus som en kompis skriver. Men det var kul!

Dessutom drömde jag en helt fantastisk dröm i helgen, som jag har burit med mig och utforskat i ett par dagar. Vilket uppslag till en alldeles ny berättelse. En, tja vad ska jag kalla det, en science fiction i svensk miljö. Det är första gången jag ens haft den minsta lilla aning om att det skulle kunna gömma sig sånt där star trek i min lilla skalle. Men, jag ska nog inte vänsterprassla allt för länge. Dags att återvända till det manus jag jobbar med just nu, och spara den här söta karamellen till framtiden. Jag får bara hoppas att inte myrorna får tag på den. Over and out.


Älskade text

Nu har jag haft en sån där läsupplevelse igen. Som går utöver det vanliga. Som lämnar mig i ett slags tomrum och en evinnerlig önskan att kunna skriva just så. För tänk, tänk om jag kunde ta allt det där som fanns inne i det här huvudet, och få ut det, så att det berör så mycket. Jag har läst ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Det var magiskt.

Vilket driv, vilket understundom långsamt berättande som ändå rycker tag i mig och tvingar mig att vända bladen, fast jag är trött. Vilka tårar, vilken lycka. Vad var det som var så bra då? Personbeskrivningarna, de var så himla trovärdiga, trots allt konstigt som hände, trovärdiga trots att det var otroligt. Att han hade valt ut de personerna till sin berättelse. Att boken var designad som den var, med bilder, hur orden placerats på sidorna, rubriksättning. Samtidigt som det var en mycket spännande bok, med en gåta som man vill ska lösas.

Samtidigt får den här boken mig att reflektera över att man aldrig kan göra alla nöjda. Jag har redan haft en diskussion med en person som har försökt börja läsa den här boken flera gånger och bara inte kan komma in i den. Jag som var trollbunden från första sidan. Även om jag aldrig troligtvis inte kommer att skriva en så här lysande text, kan jag åtminstone ta med mig att alla behöver inte älska den. Det räcker att någon gör det.


Alla dessa skrivdagar

Jag har fått några bra, och några dåliga skrivdagar på sista tiden. Förkylningen är skyldig till några dåliga dagar, och huvudvärk. Det är trots det skönt att se att det går framåt. Stapplande förvisso, men tittar jag på vad jag gör i övrigt så tycker jag ändå att det går bra. Jag har några rader till att skriva ikväll, lite mer flyt i fingrarna, men först ville jag bara dela med mig av följande bildbevis över skrivstatusen.

Svaret på livet, universum och allting.

Det var ju tyPiskt att jag inte kunde få till en 42:a nertill också.

Nu måste jag skynda mig att skriva klart för idag. Det ligger ett rykande färskt manus och väntar på läsning. En skrivarvän som har skrivit sina första 100 sidor och vill ha återkoppling. Hur spännande är inte det!


Tips på skrivkurs

Huvudet dunkar, ena örat hör dubbelt och snytpapprena är snart slut. Jag är oändligt och olyckligt förkyld. Extra surt en dag som är solig och välkomnande och när vildmarksmässan är i full blom i Älvsjö. Men vad är väl en bal på slottet…

Därför passar jag på att tipsa om att min vän Gunnika, som har äventyrat ett helt år, och som säkert står just nu på vildmarksmässan och pratar, kommer att anordna en del äventyr i år som man kan följa med på. Oj, lång mening. Kort sammanfattning: Åk på en häftig skrivkurs i frilufsandets tecken på Finnhamn!

Så här ser tydligen hennes monter ut. Men den får jag inte se. Bilden har jag snott från hennes blog.

Själv ska jag nu sjunka ner under en filt och läsa om äventyr istället.


Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.