Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.


Idékramp

Jag har inte skrivit något. På flera dagar. Det stressar mig enormt, jag som hade sådan fantastisk disciplin, som verkligen fick mina dryga 500 ord per dag att flöda ur fingrarna. Orsakerna är två, den ena är mundän, enkel och övergående med all tidigare visad erfarenhet. Jag är trött, förkyld tydligen. Något så ovanligt har hänt som att jag har varit tvungen att lägga ifrån mig en bok om kvällen, för att jag har varit för trött. Minns inte ens när det hände tidigare.

Den andra anledningen är att jag har idékramp. Jag har några scener kvar i huvudet, som jag vill få in i boken. Sen behövs det lite mer av något som jag faktiskt inte har tänkt klart på. Som påverkar hela texten. Det bakomliggande skeendet i samhället. Jag blir nervös bara jag försöker tänka på det. Ska lilla jag måla upp ett framtidsscenario. Kan inte någon bara berätta för mig hur det kommer bli? Det är lustigt, för fabulerande har alltid kommit så lätt för mig, så länge det gäller individer. Aggregeringar av individer. Scary.

Nu har jag trots allt läst lite, trots att jag somnar med böckerna som missiler över min näsa. Lite inspiration till alternativa framtidsscenarion. Det är bara att bita ihop och börja spåna. Eller samla ihop några goda spånare och spåna ihop. Någon som är intresserad?

Så har jag också läst ut en bok om ekorrskrig i Central Park. Över förväntan!