Att redigera

Om jag någonsin ska kunna lämna ifrån mig min text till någon som läser så måste jag först redigera. Måste. Redigera. Mycket. Jag gillar inte att redigera. Det finns en viss ironi i valet av mitt blognamn. Jag gillar inte att skriva om. Jag har nu haft tankarna på att redigera länge. Jag har nu inte kommit till skott, på länge. Jag började lite smått, skrev ut och förde in anteckningar i marginalen, men tycks inte hitta varken tiden eller drivet att föra in ändringarna i det elektroniska dokumentet. Jag måste byta taktik. Så här kommer ett löfte från mig. Jag ska börja redigera direkt i datorn. Till viss del tror jag det är viktigt att sitta med texten på papper, jag har i alla fall märkt att jag kommer med andra typer av kommentarer när jag gör så med andras texter. Men det är svårt att sitta t ex på pendeltåget med en bunt anteckningar och en dator och ändra. Så, direkt i datorn.

Hur gör ni andra? Kom igen, ge mig lite inspiration och energi här!


Dagen då jag inte redigerade

Jag är gräsänka, barn och man har rest till Finland. Och jag skulle sitta hela dagen och redigera mina händer blodiga. Manuskriptet utskrivet, favoritpennan framtagen. Jag sov till elva. Satt en timme med datorn. Gick till centrum, handlade lite. Luktade lite på blommorna på vägen hem. Tittade på film. Tvättade en maskin. Filosoferade över att huset känns väldigt tomt. Och så var dagen över. Över.

Hur långt hann jag? Tja, ett par sidor kanske. Förvisso högkvalitativ omskrivning. Typ varenda mening var jag inne och kladdade på. Men det känns ju lite lumpet. Mitt humör ligger på nivån nu-lägger-vi-det-här-manuset-i-skrivbordslådan-glömmer-bort-det-och-ägnar-oss-åt-något-annat. Kan dock avslöja att jag tänkt en del på avhandlingen, om jag ska vara ärlig.

Okej. Jag har en ny chans på lördag. Då. Då ska jag uträtta storverk!


Jag längtar

Jag längtar efter skrivandet. Okej, till viss del skriver jag väl, lite smågnet med en konferensartikel. Det läsande för hela slanten just nu. Jobbmässigt kommer maj allra mest handla om undervisning och handledning. Nästa vecka ska jag ta mig igenom fem exjobbsrapporter för att bedöma om de är opponeringsbara.

Sen kanske jag får börja skriva på avhandlingen.

Privat längtar jag efter skrivandet också. Jobbet har börjat inkräkta på min tågresa och jag är stressad. Hade också tänkt ta en paus från Torpet för att sen börja redigera. Nu väntar jag på en hel dags redigering för att komma igång på riktigt. Det är kanske naivt. Kanske ska jag angripa problemet på samma sätt som mitt skrivande, ta en stund här och där, annars blir det väl aldrig av.

Samtidigt har min hjärna uppenbarligen inte slutat fungera, för den kommer upp med berättelser på alldeles egen hand. Övergripande idéer eller bara detaljer här och där. Men knappast på Torpet, nej, det är andra idéer. Jag försöker värja mig, ska göra klart det här första innan jag går under ytan med nästa stora projekt.


Paus

Jag har tagit en paus från skrivprojektet. Känns lite snopet när jag nu har kanske en halv sida kvar till slutet. Men det känns ändå rätt att pausa. Egentligen hade jag tänkt skriva klart första utkastet innan vi for till Nice, men det blev inte så. Nu får jag skriva den sista sidan när jag börjar redigera istället. Kanske lika bra det. Det känns lite ödesdigert att skriva de där sista raderna.

Jag har också en ofrivillig paus från skrivandet på avhandling och artiklar. Det har kommit undervisning, handledning av exjobb och representation av avdelningen mellan mig och skrivtiden. Lite läskigt att det bara rinner dagar mellan mina fingrar och jag får inget skrivet. Men en del av mig försöker acceptera att det faktiskt inte går, jag kan inte trycka in fler saker i dygnet. Dygnet har inte fler timmar, och maj inte fler dagar.

Jag blir gräsänka i början av juni, då ska det bli skriva av. Och redigera. Och kanske någon liten biofilm som belöning. Maj känns som månaden då jag får blunda, springa och hoppas jag kommer i mål.


Inte så pjåkigt för en söndag

Jag skriver sällan på helger. Men där helgen lyckade jag skriva lite både igår och idag. Hurra! Så här kommer lite ordräkning. Det är nära nu. Jag kanske har två eller tre kapitel kvar att skriva. Jag har ändrat slutmålet, både i antal ord och slutdatum. Det borde inte var så svårt att bli klar snart, bara jag lägger manken till.

Fatta, jag har skrivit mer än 60K (mer eller mindre) sammanhängande ord.

Sen får texten vila lite, innan jag redigerar en första gång. Jag har en hel del saker jag behöver kolla upp också, lite efterforskning i bland annat försäkringsfrågor. Efter det, då blir det till att skicka manuset till provläsare. Någon som känner sig hugad?


Pendeltåget igen

Klev av pendeltåget igen. Som vanligt. Bad idea. Insåg där, med benet i luften över avgrunden mellan perrong och tåggolv att jag inte alls var så när slutet på mitt manus som jag hade trott. Istället för att skriva på näst sista kapitlet så håller jag tydligen på med näst-näst-näst-näst-näst sista kapitlet. Försöker intala mig själv att det är ju inte en hel bok vi talar om, det är några få futtiga kapitel. Eller hur. Dessutom kommer det bli ett bättre slut. Eller hur.

Jag hade ett samtal över köksbordet med mannen om det. Han har läst de första kapitlen, för länge sen, och står först i läsarlistan. Jag försökte beskriva mitt problem och hans kommentar var att det var svårt att veta vad som var bäst. Han måste nog läsa först. Det hjälpte mig inte så mycket, för då måste jag ju skriva först.

Samtidigt kom det plötsligt in lite energi i skrivandet igen. Eller skrivandet, det blev inte så mycket mer skrivande igår, men jag tänkte i alla fall på texten. Halva kvällen. I morse började jag plita ner anteckningar på bussen till jobbet. Nä, ta mig tusan, nu tänker jag avsluta det här manuset. Så jag får börja på nästa.


Alla dessa skrivdagar

Jag har fått några bra, och några dåliga skrivdagar på sista tiden. Förkylningen är skyldig till några dåliga dagar, och huvudvärk. Det är trots det skönt att se att det går framåt. Stapplande förvisso, men tittar jag på vad jag gör i övrigt så tycker jag ändå att det går bra. Jag har några rader till att skriva ikväll, lite mer flyt i fingrarna, men först ville jag bara dela med mig av följande bildbevis över skrivstatusen.

Svaret på livet, universum och allting.

Det var ju tyPiskt att jag inte kunde få till en 42:a nertill också.

Nu måste jag skynda mig att skriva klart för idag. Det ligger ett rykande färskt manus och väntar på läsning. En skrivarvän som har skrivit sina första 100 sidor och vill ha återkoppling. Hur spännande är inte det!


Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.


Ännu en konferens

Jag är i Tyskland, en jobbgrej igen. Trodde jag kanske skulle få något skrivet, men det har gått lite trögt, schemat har varit för späckat. Men igår kväll kom jag igång. Februari har verkligen varit en mörk månad för mitt skrivande, men nu tror jag att jag är på gång. Gårdagen ledde i alla fall till att jag fick ihop min dagskvot. Som har hunnit växa till 600+ ord, eftersom jag skrivit så lite. Det är tyvärr lite mer än vad jag hinner skriva på en tågresa. Kanske dags för en hel skrivardag för att jag ska hinna ikapp. Hur jag nu ska hinna det.


Idékramp

Jag har inte skrivit något. På flera dagar. Det stressar mig enormt, jag som hade sådan fantastisk disciplin, som verkligen fick mina dryga 500 ord per dag att flöda ur fingrarna. Orsakerna är två, den ena är mundän, enkel och övergående med all tidigare visad erfarenhet. Jag är trött, förkyld tydligen. Något så ovanligt har hänt som att jag har varit tvungen att lägga ifrån mig en bok om kvällen, för att jag har varit för trött. Minns inte ens när det hände tidigare.

Den andra anledningen är att jag har idékramp. Jag har några scener kvar i huvudet, som jag vill få in i boken. Sen behövs det lite mer av något som jag faktiskt inte har tänkt klart på. Som påverkar hela texten. Det bakomliggande skeendet i samhället. Jag blir nervös bara jag försöker tänka på det. Ska lilla jag måla upp ett framtidsscenario. Kan inte någon bara berätta för mig hur det kommer bli? Det är lustigt, för fabulerande har alltid kommit så lätt för mig, så länge det gäller individer. Aggregeringar av individer. Scary.

Nu har jag trots allt läst lite, trots att jag somnar med böckerna som missiler över min näsa. Lite inspiration till alternativa framtidsscenarion. Det är bara att bita ihop och börja spåna. Eller samla ihop några goda spånare och spåna ihop. Någon som är intresserad?

Så har jag också läst ut en bok om ekorrskrig i Central Park. Över förväntan!