Ännu en konferens

Jag är i Tyskland, en jobbgrej igen. Trodde jag kanske skulle få något skrivet, men det har gått lite trögt, schemat har varit för späckat. Men igår kväll kom jag igång. Februari har verkligen varit en mörk månad för mitt skrivande, men nu tror jag att jag är på gång. Gårdagen ledde i alla fall till att jag fick ihop min dagskvot. Som har hunnit växa till 600+ ord, eftersom jag skrivit så lite. Det är tyvärr lite mer än vad jag hinner skriva på en tågresa. Kanske dags för en hel skrivardag för att jag ska hinna ikapp. Hur jag nu ska hinna det.


Vildskrift på vetenskapliska

Jag blev påmind häromdagen att jag hade ett inlägg på lut, men som jag inte publicerat. Det var en kollega som i korridoren frågade mig hur jag tyckte att mitt privata skrivande hade påverkat mitt jobbskrivande. Jag hade nog tänkt att jag skulle fundra mer kring det här. Men det har jag inte gjort. Får kanske ta mig i kragen.

Hursomhelst, jag försökte för några veckor sen att komma ur lite skrivkramp på jobbet genom att använda mig av en metod som brukar förespråkas inom kreativt skrivande, vildskrift. Metoden har många namn, jag lärde mig den på distanskursen jag gick med Helga Härle som kursledare och hon benämner den som vildskrift i hennes skrivarbok. Man sätter en tid, i det här fallet valde jag 3 min, och så skriver man precis det som kommer ut ur huvudet, utan att försöka tänka på vad det blir. Jag gjorde en variant på denna övning, eftersom jag skulle ägna mig åt artikelskrivande på engelska, så jag försökte hålla mig till engelska och ord som handlar om forskning. Behold the result:

introduction these results suggest introvert focus locus of control high probability qualitative data quantitative data hence forthwith whether no conclusion results analysis in accordance with this author according to reading the paper by although albeit resarch has shown implications design computers persona hence furthermore critique stakeholders qualitative criteria research criteria qualitative criteria

Lite upprepning minsann där på slutet… Om det hjälpte? Nja. Det är först när jag sätter ord på pappret som det känns som om jag jobbar. Så ibland fastnar jag där, och det känns som om jag aldrig kommer någon vart. Fast egentligen gör jag det, eftersom den största delen av jobbet inte är skrivandet. Den största delen av jobbet är ju att komma på vad man ska skriva. Men det har jag svårt att acceptera.


Idékramp

Jag har inte skrivit något. På flera dagar. Det stressar mig enormt, jag som hade sådan fantastisk disciplin, som verkligen fick mina dryga 500 ord per dag att flöda ur fingrarna. Orsakerna är två, den ena är mundän, enkel och övergående med all tidigare visad erfarenhet. Jag är trött, förkyld tydligen. Något så ovanligt har hänt som att jag har varit tvungen att lägga ifrån mig en bok om kvällen, för att jag har varit för trött. Minns inte ens när det hände tidigare.

Den andra anledningen är att jag har idékramp. Jag har några scener kvar i huvudet, som jag vill få in i boken. Sen behövs det lite mer av något som jag faktiskt inte har tänkt klart på. Som påverkar hela texten. Det bakomliggande skeendet i samhället. Jag blir nervös bara jag försöker tänka på det. Ska lilla jag måla upp ett framtidsscenario. Kan inte någon bara berätta för mig hur det kommer bli? Det är lustigt, för fabulerande har alltid kommit så lätt för mig, så länge det gäller individer. Aggregeringar av individer. Scary.

Nu har jag trots allt läst lite, trots att jag somnar med böckerna som missiler över min näsa. Lite inspiration till alternativa framtidsscenarion. Det är bara att bita ihop och börja spåna. Eller samla ihop några goda spånare och spåna ihop. Någon som är intresserad?

Så har jag också läst ut en bok om ekorrskrig i Central Park. Över förväntan!

 


Svacka

Jag har hamnat in grop, en sån där som är svår att ta sig ur. Lite av entusiasmen, nej, det var fel, mycket av entusiasmen över mitt skrivprojekt har gått upp i rök. Det kan ha att göra med att jag är hemskt trött. Och att jag så sakteliga har börjat grubbla på avhandlingen. Det är som om en massa skrivenergi går in i avhandlingen, fast jag inte tänker på den hela tiden. Det är i och för sig bra om det blir mer avhandling, men det vore tråkigt om jag tappar det andra skrivandet. Igen.

När det gäller torpet har jag kommit på en del saker som löser en del problem jag har haft. Trovärdighetsproblem. Tyvärr innebär det att jag måste gå in och ändra lite här och där och det är ju så tråkigt. Skriva om. Usch. Sen skulle jag nog behöva ta ett rejält grepp med papper och penna och skissa lite på helheten. Jag skriver bara en massa korta snuttar, och jag skulle behöva rådda lite. Jag är inte ett dugg sugen på det just nu. Blä. Februari är det också. Typiskt. Jag gillar inte ljuset. För mycket ljus.

Kanske ska skriva ett brev istället…


Vilken grej!

Jag är så nöjd att jag bestämde mig för att ställa upp i A Month of Letters, även om det är svårt att mygla till sig tid att skriva brev också. Dels har det varit väldigt givande att skriva, för hand, långsamt. Dels har det varit sjukt givande när någon blir glad för att de får post. Som min vän Gunnika som till och med skrev ett blog-inlägg om det. Hon är dock ödmjuk, jag kallade henne inte bara knasboll, jag skrev också i brevet att hon inspirerar mig. Sist men inte minst har jag blivit så himla glad, uppspelt och rörd över det (enda) brev jag fått (hittills). Det var från en kär vän som jag inte träffar tillräckligt ofta, och det var ett filosofiskt brev om stora förändringar i livet. Många tankar väckte det brevet, även långt efter att jag hade svarat honom.

Så även om ni inte ställer upp i utmaningen, utmanar jag er att skicka åtminstone ett handskrivet brev under februari månad. Kommentera gärna här om ni gör det!

Mitt skrivande på torpet-projektet då? Jorå, sörru, så att…