Varför ska det prompt lossna…

… när man kliver av pendeltåget? Varför ska det alltid vara på det här viset? Jag var sjukt pepp i morse, en hel dag, utan möten, utan något annat viktigt att göra. Bara skriva skriva skriva på avhandlingen. Det blev träning innan jobbet, energi och härliga dofter i skogen.

Sen var det jag och tangentbordet. Nu skulle det bli skriva av. Tapp tapp tapp, fingrarna trummar mot bordsskivan. Var ska jag börja, i vilken ände. Bäst jag mindmappar lite. Helt plötsligt var det dags för lunch. Efter lunch, satt och bläddrade lite i en bok som jag tänkte referera till, räknade ut hur många ord jag måste skriva på ett ungefär. Tapp tapp tapp.

Summa summarum, 194 ord. 194 nya ord, som i princip bara är en inledning till ett kapitel. Briljant.

Och sen, jag kliver av tåget, och jag får en insikt, en uppenbarelse. Nej, kanske inte så dramatiskt, men i alla fall en idé som kan leda mig in i texten. Blir ivrig, måste skriva upp det så fort jag kommer hem. Möts av ett överspralligt, cyklande barn som absolut måste visa sin kompetens i backcykling samt en storgråtande, otröstlig och övertrött lillknodd. Mat, hänga tvätt, hålla ögonen öppna. Tur att jag fick den övertrötta till läggningen, det gick fort, om man säger så, knappt att vi kom igenom vällingen i kväll. Så nu kanske jag kan plita ner mina nya tankar. Ska bara avsluta det här blogginlägget först. Så det gör jag nu. Slut.

Annonser

Pendeltåget igen

Klev av pendeltåget igen. Som vanligt. Bad idea. Insåg där, med benet i luften över avgrunden mellan perrong och tåggolv att jag inte alls var så när slutet på mitt manus som jag hade trott. Istället för att skriva på näst sista kapitlet så håller jag tydligen på med näst-näst-näst-näst-näst sista kapitlet. Försöker intala mig själv att det är ju inte en hel bok vi talar om, det är några få futtiga kapitel. Eller hur. Dessutom kommer det bli ett bättre slut. Eller hur.

Jag hade ett samtal över köksbordet med mannen om det. Han har läst de första kapitlen, för länge sen, och står först i läsarlistan. Jag försökte beskriva mitt problem och hans kommentar var att det var svårt att veta vad som var bäst. Han måste nog läsa först. Det hjälpte mig inte så mycket, för då måste jag ju skriva först.

Samtidigt kom det plötsligt in lite energi i skrivandet igen. Eller skrivandet, det blev inte så mycket mer skrivande igår, men jag tänkte i alla fall på texten. Halva kvällen. I morse började jag plita ner anteckningar på bussen till jobbet. Nä, ta mig tusan, nu tänker jag avsluta det här manuset. Så jag får börja på nästa.


Gör om, gör rätt

Jag klev av pendeltåget. Det är aldrig bra att kliva av pendeltåget. Alltid händer det något. Denna gång drabbades jag av en insikt. Min lite krångliga huvudperson, den där som var ett jag förut, är inte alls en tjej som heter Malin (eller Maja, Marie eller Maria, har haft lite namndispyter också). Det är en kille som heter Mats. Och helt plötsligt föll en massa bitar på plats, saker och ting ordnade upp sig. Det blev faktiskt lite mer spänning i berättelsen och jag började se ännu fler scener. (EDIT han kanske heter något annat Johan t ex, tanken är lite ny)

Bara ett aber. Jag måste skriva om allt IGEN. Jag som nästan hade hunnit klart med den första omskrivningen. Tänk om jag tänkt på det här från början.

Jag tar ett djupt andetag och mässar: det här är en lärprocess, det här är en lärprocess, det här är en lärprocess.

Ni andra som skriver, har era figurer någonsin abrupt ändrat kön, bara så där?