Måste ändra allt

Jag hade en del tid att tänka igår, när jag gick och hasade vagn med sovande plutt i. När jag promenerade runt kvarteret för att kolla om återvinningscontainrarna var överfulla eller inte. När jag på kvällen nattade lillkille.

Jag tänkte och tänkte, och lärde känna en av mina karaktärer i berättelsen lite bättre. Han har varit lite på sidan av, mest som någon som mina tänkta huvudkaraktärer kan ha nytta av. Men ju mer jag tänkte på honom, ju mer började han leva, ta plats. Eller kanske inte ta plats, han är en gubbe som redan börjat förbereda sig på hädanfärden, som inte kommer köpa en jakthund till. Respekterad, visst, men inte riktigt med längre. Tills tjejerna dyker upp.

Mitt enda problem nu, är att jag började skriva berättelsen i första person, en jag-berättelse. Det är väldigt svårt att få hans röst hörd från en spindelfobisk storstadstjej. Dryga 18 500 ord in i berättelsen måste jag nog tänka om och skriva med en annan PoV (Point of View). Så nu har jag ångest. Att skriva om allt igen. Samtidigt som jag märker att nya texter börjar leta sig ut ur mina små grå vindlingar. Nya scener som kommer lyfta historien och göra den mer varierad.

Borde börja på en gång, men det här, att skriva om allt, tycker jag är svårt på mina 23 minuter på kvällen. Eller vad jag nu får ihop. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja.

Annonser

Good Enough

Äntligen kan jag få jubla lite! Strax innan jul fick jag reda på att jag hade vunnit på en tävling som Kreagrafen anordnat där vinsten var en av hennes egendesignade tröjor. Men eftersom vinsten i mitt fall var tvådelad, en tröja till mig och en tröja till min handledare Gulan, ville jag inte basunera ut min vinst innan jag överraskat tidigare nämnda handledare. Men nu har jag tröjan kommit fram på posten till min allra bästaste Gulan, så nu kan jag få jubla hur mycket jag vill. Hurra!

Min motivering för att få vinna tröjan handlade både om att lära mig att good enough duger, jag måste inte jobba ihjäl mig. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag är good enough för att få ägna mig åt skrivandet.

Här är ett litet (grovkornigt) bildbevis:

 

 


Mer tid mindre skrivet

Jag har jullov. Jag måste inte släpa mig fram och tillbaka till jobbet. Vi är två vuxna, om än lite zombieliknande, som kan sköta alla sysslor hemma. Vi har med ganska god framgång ihärdigt ignorerat borde-listan. Mer tid helt enkelt. Men skriver jag mer för det? Nej, snarare tvärtom.

Jag saknar verkligen tågresan hem från jobbet (till jobbet okristligt tidigt fungerar inte, jag somnar på stört) för där brukar jag lyckas skriva stora delar av mitt dagliga ting. Nu känner jag mig oinspirerad och har svårt att ta mig tiden att sätta mig med datorn. Men, jag kanske inte ska dra för stora växlar, det har ju varit julafton – med ena sidan av familjen på besök hos oss, och juldagen – med andra sidan av familjen på besök. Idag har vi nog ägnat oss åt återhämtning. Viss knäckförgiftning har också förekommit.

Förresten är jag inte helt ärlig, jag skrev faktiskt på julafton, fast jag inledningsvis inte kände något som helst inspiration. Men så satt jag och bläddrade lite i nya numret av tidningen Skriva efter att barnen somnat. Vips var lusten där igen! Tjoho!

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, med en sci-fi-bok och förhoppningsvis somna så tidigt så att jag kan ägna morgondagens kväll till att skriva. Och skriva mycket.


Det går framåt

Projektmål 100 000 ord, hittills dryga 16 000

Det där med 100 000 ord är mest en höftning. Jag har ingen aning om hur lång en bok är.


Det där med tempus

Grammatik, jag minns faktiskt inte om det var någon stark sida när jag gick i skolan. (Okej, jag går ju delvis fortfarande i skolan, men ni förstår vad jag menar.) Jag har en svag känsla av att det inte var så svårt. Någon gång har jag fått kommentarer att jag skriver för passivt, eller subjektlöst i mina vetenskapliga artiklar. Det har jag ganska lätt att se, när jag skärper mig (och verkligen läser vad jag själv skriver). Men sen kommer vi till det där med tempus.

Det kan vara förvillande enkelt vid en första glans. Ni vet, presens för saker man gör, imperfekt (som numer tydligen heter preteritum) för sånt man gjorde osv.

Jag är ju inte helt grammatikblind, så jag kastar mig ut och börjar skriva. I dåtid. Allt är frid och fröjd. Men så hettar det till, det blir lite spännande, och vips! Jag skriver i presens. Ska det vara så? Någonstans inombords hörs en liten röst som mässar att man inte får blanda tempus i sin text. Nu sitter jag här och tittar på en sådan där tempus-höjning och undrar om jag borde göra om och göra rätt. Vad säger ni, någon som har några bra råd? Jag hittade en sida som faktiskt avhandlar detta, men jag blir bara något klokare.

Jag får helt enkelt låta texten vila lite och sen se om jag hajar till när jag läser den. Och försöka se hur andra skriver när jag läser.


Jag har en plan #2

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva det här inlägget. Men jag hittar hela tiden sätt att smita runt det, som mitt första inlägg om  att planera, där jag smet ut via yrkesdörren. Idag tänkte jag ta tjuren vid hornen. Avslöja en dröm, för att göra en parafras av ett blog-inlägg en vän till mig skrivit. Hon la i och för sig ut en varning strax efteråt, men jag chansar ändå.

Det kan ju tyckas att läget inte är optimalt, med småbarn och avhandlingsarbete, men jag tänker banne mig försöka. Nu kommer avslöjandet: Jag har satt upp ett mål att skriva klart ett råmanus på en berättelse jag gått och funderat på av och till sen 2009. Målet är till slutet av juni 2012. Sen får jag se vad som händer. Med det målet måste jag skriva en sisådär 500 ord om dagen. Vilket oftast går ganska bra, jag skriver på pendeltåget hem från jobbet, eller på kvällarna när nattningskarusellen äntligen har stannat. Det borde gå.

Så nu vet ni vad jag håller på med.

Jag har faktiskt kommit en liten bit på vägen, till och med gjort lite efterforskningar i ett bakomliggande ämne. Skaffat mig några skrivarkompisar och ett skrivverktyg som faktiskt inspirerar. Fått ner de första 10 000 orden på hårddisken. Det borde gå.

Det som fick mig att till slut sätta de här orden på pränt var Ann Ljungbergs skrivadventskalender, i dagens lucka skriver hon just om att blogga. Det känns ju knappast som om jag vårdar mitt (icke-existerande) varumärket med mitt bloggande. Jag hoppas bara att någon kan bli inspirerad på samma sätt som jag blir inspirerad av de skrivbloggar jag läser.

Jag kanske borde hitta på ett skrivprojektnamn, så ni kan följa mitt skrivande av råmanuset. Hm… Torpet. Det här är bara början.


Nostalgitripp

Jag har ju avslöjat att jag har massa dagböcker sparade i en flyttkartong. De finns inte hemma hos mig just nu, men häromdagen kom en kasse från mitt ena föräldrahem med blandat bös. Överst låg en anteckningsbok. Det var någon slags blandning av dagbok, diktutkast, körskoleteoripluggande och franska verb. Jag kan retrospektivt med ganska god objektivitet säga att det mesta jag skrev var… eh tonårsmässigt. Några få guldkorn finns dock. Understundom tänkte jag kanske dela med mig av något som jag tycker om. Behöver inte vara bra alla gånger. Men någonstans har väl alla författare börjat. Så nedan är ett litet historiskt bidrag (jag har inte redigerat ett uns):

”Vem var det som födde idén om det skrivna ordet inom mig? Hur ofta har jag inte stått och tänkt på alfabetet och drömt mig bort i skapandet av de perfekta meningarna. De som sa allt, de som hänryckte, de som födde drömmarna. Svindlande höjder, att stå och stirra ut över fantasins landskap. Oändliga möjligheter till liv, hopp och äventyr. Följsamma och smekande är orden, de förvrider min själ och lurar min intelligens.

Men ibland, som en evig kurragömmalek, finns de inte där. Bakom lyckta dörrar, under de tyngsta stenar. Som bortglömda minnen retar de mig, med små små ledtrådar.

En dag ska jag finna dem och  min inre gejser av tankar och idéer sättas på svart på vitt. Oberoende om jag idag tror på det.

31/5-1999″

Min inre gejser? Är det bara jag som får konstig associationer?

Men det är kul, jag minns ju att jag skrev, men inte vad. Allra roligast var nog den långa utläggningen om ett par vader som tydligen hade fått mig att gå igång på en Taizé-resa. Kanske dags att hämta hem den där flyttkartongen.