Handskrivet

Nu kommer ett nostalgiskt blogginlägg igen. Det där om tiden innan datorn. I all fall för mitt skrivande. Jag har här hemma en och en halv anteckningsbok med dikter. Skrivna av mig själv under sådana där svåra tonårsår. Noga nedplitade, för hand, med blått bläck. Förvånansvärt sällan tar jag ner de där böckerna från översta bokhyllan och läser i dem. Det kanske finns en anledning. Låt mig uttrycka mig så här, det är inte alltid jag lyckas läsa utan att en svag rodnad sprider sig över mina kinder. De allra pinsammaste kan jag faktiskt inte delge här. Det får bli några andra, lite så där lagom utlämnande. Nog pladdrat, här kommer en av de bättre:

ENSAMHET
Mitt brott
var att inte vara som dom
Min rättegång
skedde under min frånvaro
Mitt straff är livslångt
(1995-08-30)

 Tydligen gillade jag skolan mycket, jag skrev dikter på lektionerna också:

SKOLPOEM
Här sitter jag och spyr galla
över livet, regnet och mina fötter kalla

Tristessen hägrar över min dystra själ
Många tråkiga timmar, som jag måste slå ihjäl
(1995-10-03)

Nog med diktnostalgi. Jag har länge funderat på att skriva ett riktigt brev, till en av mina gamla brevvänner. Vi har varandra på facebook nu, men hör inte av oss lika ofta som vi gjorde när vi skrev brev. Ett tag, med lite hjälp av min kompis, hade jag sisådär 13-14 brevvänner på gång samtidigt. Alla utom en har jag tappat kontakten med. Så kom jag att läsa följande blogginlägg av Nene Ormes. Hon ska delta i en utmaning att under hela februari, varje dag (utom söndagar) skicka något via posten. Den riktiga posten. Ett brev, kort, tidningsurklipp. Och att svara på alla brev man får. Jag är sjukt sugen på att delta. Har en dag på mig att fundera. Men bli inte förvånad om det skulle dyka upp ett riktigt brev i postlådan.

Annonser

Nostalgitripp

Jag har ju avslöjat att jag har massa dagböcker sparade i en flyttkartong. De finns inte hemma hos mig just nu, men häromdagen kom en kasse från mitt ena föräldrahem med blandat bös. Överst låg en anteckningsbok. Det var någon slags blandning av dagbok, diktutkast, körskoleteoripluggande och franska verb. Jag kan retrospektivt med ganska god objektivitet säga att det mesta jag skrev var… eh tonårsmässigt. Några få guldkorn finns dock. Understundom tänkte jag kanske dela med mig av något som jag tycker om. Behöver inte vara bra alla gånger. Men någonstans har väl alla författare börjat. Så nedan är ett litet historiskt bidrag (jag har inte redigerat ett uns):

”Vem var det som födde idén om det skrivna ordet inom mig? Hur ofta har jag inte stått och tänkt på alfabetet och drömt mig bort i skapandet av de perfekta meningarna. De som sa allt, de som hänryckte, de som födde drömmarna. Svindlande höjder, att stå och stirra ut över fantasins landskap. Oändliga möjligheter till liv, hopp och äventyr. Följsamma och smekande är orden, de förvrider min själ och lurar min intelligens.

Men ibland, som en evig kurragömmalek, finns de inte där. Bakom lyckta dörrar, under de tyngsta stenar. Som bortglömda minnen retar de mig, med små små ledtrådar.

En dag ska jag finna dem och  min inre gejser av tankar och idéer sättas på svart på vitt. Oberoende om jag idag tror på det.

31/5-1999″

Min inre gejser? Är det bara jag som får konstig associationer?

Men det är kul, jag minns ju att jag skrev, men inte vad. Allra roligast var nog den långa utläggningen om ett par vader som tydligen hade fått mig att gå igång på en Taizé-resa. Kanske dags att hämta hem den där flyttkartongen.