Jag skriver!

På avhandlingen! Halleluja! Fortfarande oändligt många frågetecken och ställningstagande, massor av läsande som måste göras, referenser som ska kollas upp. Men. Det börjar ramla ord, formuleringar, text. Text. Äntligen text i det där jäkla avhandlingsdokumentet. Vet ni, det här kanske går vägen!


Varför ska det prompt lossna…

… när man kliver av pendeltåget? Varför ska det alltid vara på det här viset? Jag var sjukt pepp i morse, en hel dag, utan möten, utan något annat viktigt att göra. Bara skriva skriva skriva på avhandlingen. Det blev träning innan jobbet, energi och härliga dofter i skogen.

Sen var det jag och tangentbordet. Nu skulle det bli skriva av. Tapp tapp tapp, fingrarna trummar mot bordsskivan. Var ska jag börja, i vilken ände. Bäst jag mindmappar lite. Helt plötsligt var det dags för lunch. Efter lunch, satt och bläddrade lite i en bok som jag tänkte referera till, räknade ut hur många ord jag måste skriva på ett ungefär. Tapp tapp tapp.

Summa summarum, 194 ord. 194 nya ord, som i princip bara är en inledning till ett kapitel. Briljant.

Och sen, jag kliver av tåget, och jag får en insikt, en uppenbarelse. Nej, kanske inte så dramatiskt, men i alla fall en idé som kan leda mig in i texten. Blir ivrig, måste skriva upp det så fort jag kommer hem. Möts av ett överspralligt, cyklande barn som absolut måste visa sin kompetens i backcykling samt en storgråtande, otröstlig och övertrött lillknodd. Mat, hänga tvätt, hålla ögonen öppna. Tur att jag fick den övertrötta till läggningen, det gick fort, om man säger så, knappt att vi kom igenom vällingen i kväll. Så nu kanske jag kan plita ner mina nya tankar. Ska bara avsluta det här blogginlägget först. Så det gör jag nu. Slut.


Hur börjar man en skriva en avhandling?

Jag har fortfarande inte skrivit min avhandling. Eller inte ens börjat skriva den. Kanske borde jag ha mer panik än vad jag har. Men av någon anledning känner jag mig ganska lugn. Jag är ännu lugnare nu, när jag precis haft handledarmöte. Fantastiskt att ha två handledare, som båda är engagerade och närvarande. Förvisso har de lite olika ansats, men med samma mål. Nu känner jag mig friare och inspirerad att sätta igång på allvar. Exjobbarna nästan klara, ingen mer undervisning, sommaren breder ut sig med tomma korridorer och lite distraktion.

Nu har jag också tänkt, skrivit synopsis, ser en röd tråd och större idé än att bara sammanfatta vad jag har gjort hittills. Och jag tror att det blir bra. Så var det där med att börja. Börja i början eller i mitten och se vart det tar vägen. Har väl hittills varit rätt strukturerad i mitt tänkande, men nu börjar jag luta åt att börja i slutet. Det är sex arbetsveckor till den första dödlinjen. Det ska jag nog klara.

 


Dagen då jag inte redigerade

Jag är gräsänka, barn och man har rest till Finland. Och jag skulle sitta hela dagen och redigera mina händer blodiga. Manuskriptet utskrivet, favoritpennan framtagen. Jag sov till elva. Satt en timme med datorn. Gick till centrum, handlade lite. Luktade lite på blommorna på vägen hem. Tittade på film. Tvättade en maskin. Filosoferade över att huset känns väldigt tomt. Och så var dagen över. Över.

Hur långt hann jag? Tja, ett par sidor kanske. Förvisso högkvalitativ omskrivning. Typ varenda mening var jag inne och kladdade på. Men det känns ju lite lumpet. Mitt humör ligger på nivån nu-lägger-vi-det-här-manuset-i-skrivbordslådan-glömmer-bort-det-och-ägnar-oss-åt-något-annat. Kan dock avslöja att jag tänkt en del på avhandlingen, om jag ska vara ärlig.

Okej. Jag har en ny chans på lördag. Då. Då ska jag uträtta storverk!