Jag antar utmaningen!

Nu har jag funderat klart. Jag tänker anta utmaningen, att skicka något med posten, varje dag (förutom söndagar) under hela februari månad. Någon annan som hakar på?

Vill ni skicka något till mig kan ni göra det på:

Elina Eriksson
Prästgårdsvägen 64
147 40 TUMBA


Handskrivet

Nu kommer ett nostalgiskt blogginlägg igen. Det där om tiden innan datorn. I all fall för mitt skrivande. Jag har här hemma en och en halv anteckningsbok med dikter. Skrivna av mig själv under sådana där svåra tonårsår. Noga nedplitade, för hand, med blått bläck. Förvånansvärt sällan tar jag ner de där böckerna från översta bokhyllan och läser i dem. Det kanske finns en anledning. Låt mig uttrycka mig så här, det är inte alltid jag lyckas läsa utan att en svag rodnad sprider sig över mina kinder. De allra pinsammaste kan jag faktiskt inte delge här. Det får bli några andra, lite så där lagom utlämnande. Nog pladdrat, här kommer en av de bättre:

ENSAMHET
Mitt brott
var att inte vara som dom
Min rättegång
skedde under min frånvaro
Mitt straff är livslångt
(1995-08-30)

 Tydligen gillade jag skolan mycket, jag skrev dikter på lektionerna också:

SKOLPOEM
Här sitter jag och spyr galla
över livet, regnet och mina fötter kalla

Tristessen hägrar över min dystra själ
Många tråkiga timmar, som jag måste slå ihjäl
(1995-10-03)

Nog med diktnostalgi. Jag har länge funderat på att skriva ett riktigt brev, till en av mina gamla brevvänner. Vi har varandra på facebook nu, men hör inte av oss lika ofta som vi gjorde när vi skrev brev. Ett tag, med lite hjälp av min kompis, hade jag sisådär 13-14 brevvänner på gång samtidigt. Alla utom en har jag tappat kontakten med. Så kom jag att läsa följande blogginlägg av Nene Ormes. Hon ska delta i en utmaning att under hela februari, varje dag (utom söndagar) skicka något via posten. Den riktiga posten. Ett brev, kort, tidningsurklipp. Och att svara på alla brev man får. Jag är sjukt sugen på att delta. Har en dag på mig att fundera. Men bli inte förvånad om det skulle dyka upp ett riktigt brev i postlådan.


En bra dag

Det har äntligen släppt lite och jag är nästan klar med all omskrivning. Hurra! Nya scener börjar ta form, jag ser en möjlig väg fram mot min idé om ett slut. Har lite hjärtinfarktsefterforskning (säg det 7 gånger snabbt) att göra. Nu, välförtjänt sömn.


Efterfest

Har precis skickat iväg en novell till tidningen Skrivas novelltävling. Jag drabbades av en idé för några veckor sen, skrev ner det i ett dokument och glömde nästan bort det hela. Nu ikväll öppnade jag upp dokumentet igen och det blev några få ändringar, sen fick den vara good enough! 🙂

För er som inte skrivit något ännu, finns det fortfarande tid. Deadline är den 28 januari och temat för novellen är FESTEN. Det borde inte ta allt för lång tid att skriva. Novellen får vara max 4000 tecken inklusive mellanslag. Typ en A4.

Lycka till och kommentera gärna om ni skickar in en novell!


Gör om, gör rätt

Jag klev av pendeltåget. Det är aldrig bra att kliva av pendeltåget. Alltid händer det något. Denna gång drabbades jag av en insikt. Min lite krångliga huvudperson, den där som var ett jag förut, är inte alls en tjej som heter Malin (eller Maja, Marie eller Maria, har haft lite namndispyter också). Det är en kille som heter Mats. Och helt plötsligt föll en massa bitar på plats, saker och ting ordnade upp sig. Det blev faktiskt lite mer spänning i berättelsen och jag började se ännu fler scener. (EDIT han kanske heter något annat Johan t ex, tanken är lite ny)

Bara ett aber. Jag måste skriva om allt IGEN. Jag som nästan hade hunnit klart med den första omskrivningen. Tänk om jag tänkt på det här från början.

Jag tar ett djupt andetag och mässar: det här är en lärprocess, det här är en lärprocess, det här är en lärprocess.

Ni andra som skriver, har era figurer någonsin abrupt ändrat kön, bara så där?


Konferensfördelar

Har åkt på jobbkonferens, eller internat, som det kallas. Åka bort över natten, äta god mat. Och kanske det mest otippade, mer tid för mig att skriva! Jag har lyckats mygla in tid på bussen hit, och en stund mellan schemalagda aktiviteter och middag. Har varit lite trögt nu de senaste veckorna sen jag kom på att jag skulle ändra från första-person till tredje. Men idag lossnade det lite och jag fick till lite nya textstycken. Hurra! Och så är det TV på rummet!


Skrivande som kulturyttring

Måste själv erkänna att jag låter lite pretto i ett tidigare inlägg, när jag skriver att det inte spelar någon roll om jag inte blir publicerad. För det är en lögn. Självklart drömmer jag, som så många andra, att ge ut en bok. Helst flera. Och nej, jag skulle inte bli arg om jag skulle bli bästsäljare. Men låt oss inte förivra oss här i fantasierna.

På något plan stressar denna dröm mig. Det känns som om mitt skrivande inte gills, förrän jag blir utgiven. Mitt skrivande är inte värt något förrän det blivit en bok.

Under gårdagens skrivmingel, var Varg Gyllander på scenen, och en sak han sa var mitt i prick tycker jag. Han började med en liknelse, att om en person målar en målning, vågar få personer gå fram och säga att det är nonsens, att den personen borde sluta upp med det. Jag har tänkt på samma sätt, fast gjort liknelsen med ett instrument. Säg att man kommer hem till någon första gången, och där står en gitarr. Spelar du gitarr, wow! Det är ju häftigt. Det förståeligt att man lägger ner tid på det. Trots att man aldrig kommer ge ut en skiva, eller ens hålla en spelning.

Berättar man istället att man ägnar sig åt att skriva, kommer genast frågan, när ska du bli utgiven? Är det inte lite knäppt.

Till slut sa Varg Gyllander:

Allt skrivande är en kulturyttring, ni som håller på med det är värda all kärlek. Fortsätt med det.

Jag kan bara hålla med, fortsätt med det!


Skrivarmingel

Igår byttes skrivartiden ut mot middag med mina skrivarkompisar Margareta och Stefan med påföljande skrivmingel anordnat av Ann Ljungberg. Jag strålade i glansen av massa människor som fått böcker utgivna och författare i blivande. Det var en hel del intervjuer, presentationer och tips som delades ut och jag i alla fall blev helt klart pepp!

Tyvärr fungerar kameran på min mobil uselt, så istället för att lägga upp en suddig bild av Ann som bara syns som en svart siluett mot en mörk bakgrund så får jag istället länka till bloggare som hade mer sinnesnärvaro och bättre kameror, Pernilla Alm och Simona Ahrnstedt. Simona hade jag mod att gå fram till och prata med, jag slukade hennes bok innan jul, två gånger på raken. Det ni!

En annan person som också fick stå på scenen och som jag sen pratade med var AC Collin, aka Kreagrafen. Så nu har hon ett ansikten på en av dem som vann hennes tröjor. Anna-Carin pratade om fiction profiler, och att möta sitt manus i en terapisession.

Idag är jag lite trött. Men mycket mycket inspirerad!

Edit:

Susanne Boll, som också pratade under kvällen har gjort den mest ypperliga sammanfattningen, så jag länkar den också!


Att vara i fantasin gör mig mer närvarande i nuet

Jag har funderat om jag skulle göra någon sammanfattning av det förra året, något som många bloggare verkar ägna sig åt. Men jag har ju inte varit bloggare så länge, så det skulle bli en kort årskrönika. Tanken måste ändå ha legat där och mognat. Och det är lustigt hur saker och ting konvergerar. Från olika håll får man impulser som sammanstrålar.

Det började med ett samtal på bussen, om att vara närvarande i nuet. Inte sen, vad som ska handlas, planeras, göras. Att kunna sitta ner med sitt barn och bara vara där, mitt i det barnet gör. Jag har alltid legat tre steg före, hållit i huvudet allt som måste göras, nojjat mig över saker långt innan, oroat mig. Men de senaste månaderna, det har hänt något.

Sen läste jag Kreagrafens inlägg som handlar om HSP (Highly Sensistive Person), vars karakteristiska egenskaper jag kan känna igen mig i, även om jag inte skulle gå så långt som att kalla mig själv HSP. Det som jag fastnade för var några rader på slutet av inlägget:

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är.

Och då slog det mig, mitt fokus på skrivandet, har gjort mig mer närvarande. Vilket är lite av en paradox, eftersom jag med skrivandet har tillåtit mig själv att i större utsträckning vara i en fiktiv värld, i fantasin. Och visst, när jag väl sitter där vid datorn, då är jag inte närvarande längre. Men alla andra stunder. Jag kan stå vid busshållplatsen och försöka se, verkligen se, människorna runt mig. Jag står där och försöker lista ut hur jag skulle gestalta dem. Jag är närvarande och ser på himlen, solnedgången, träden, snorhalkan och försöker förstå hur jag kan föra min upplevelse vidare.

Mitt skrivande har gjort mig lugnare. När jag har stunder över hemma, så ska jag skriva. Inte fixa saker på den oändliga listan av borden. Jag tar bara det som är absolut nödvändigt, annars blir det ingen tid över för skrivandet (det här är förstås behjälpligt av att mannen är föräldraledig, men samtidigt, jag har släppt ansvaret, gett honom kontrollen). När jag får några minuter över, jag hasar barnvagn i snömodden, tänker jag på berättelsen, på karaktärerna. Självklart blir inte hela livet stillastående av det här, jag lyckas ändå tänka på semestern, födelsedagsfirandet och de sista listerna i köket. Men jag ältar inte.

Och det är skönt, så himla skönt.

Hoppas jag kan fortsätta så här, att kanalisera min överskottsenergi i skrivandet. Det gör att det högsta syftet för mig att skriva, är att må bra. Då spelar det ingen roll om jag kommer bli publicerad eller inte.


Bokresan, jag önskar jag kunde

Mer om läsande! Här är en knytkonferens, Bokresan, som  jag gärna skulle åka på. Tyvärr föddes min son några veckor förtidigt förra året. Så hans första födelsedag infaller under resan. Känner att jag inte riktigt vill missa det.

Jag får drömma om att det blir fler konferenser!