Jag antar utmaningen!

Nu har jag funderat klart. Jag tänker anta utmaningen, att skicka något med posten, varje dag (förutom söndagar) under hela februari månad. Någon annan som hakar på?

Vill ni skicka något till mig kan ni göra det på:

Elina Eriksson
Prästgårdsvägen 64
147 40 TUMBA


Handskrivet

Nu kommer ett nostalgiskt blogginlägg igen. Det där om tiden innan datorn. I all fall för mitt skrivande. Jag har här hemma en och en halv anteckningsbok med dikter. Skrivna av mig själv under sådana där svåra tonårsår. Noga nedplitade, för hand, med blått bläck. Förvånansvärt sällan tar jag ner de där böckerna från översta bokhyllan och läser i dem. Det kanske finns en anledning. Låt mig uttrycka mig så här, det är inte alltid jag lyckas läsa utan att en svag rodnad sprider sig över mina kinder. De allra pinsammaste kan jag faktiskt inte delge här. Det får bli några andra, lite så där lagom utlämnande. Nog pladdrat, här kommer en av de bättre:

ENSAMHET
Mitt brott
var att inte vara som dom
Min rättegång
skedde under min frånvaro
Mitt straff är livslångt
(1995-08-30)

 Tydligen gillade jag skolan mycket, jag skrev dikter på lektionerna också:

SKOLPOEM
Här sitter jag och spyr galla
över livet, regnet och mina fötter kalla

Tristessen hägrar över min dystra själ
Många tråkiga timmar, som jag måste slå ihjäl
(1995-10-03)

Nog med diktnostalgi. Jag har länge funderat på att skriva ett riktigt brev, till en av mina gamla brevvänner. Vi har varandra på facebook nu, men hör inte av oss lika ofta som vi gjorde när vi skrev brev. Ett tag, med lite hjälp av min kompis, hade jag sisådär 13-14 brevvänner på gång samtidigt. Alla utom en har jag tappat kontakten med. Så kom jag att läsa följande blogginlägg av Nene Ormes. Hon ska delta i en utmaning att under hela februari, varje dag (utom söndagar) skicka något via posten. Den riktiga posten. Ett brev, kort, tidningsurklipp. Och att svara på alla brev man får. Jag är sjukt sugen på att delta. Har en dag på mig att fundera. Men bli inte förvånad om det skulle dyka upp ett riktigt brev i postlådan.


En bra dag

Det har äntligen släppt lite och jag är nästan klar med all omskrivning. Hurra! Nya scener börjar ta form, jag ser en möjlig väg fram mot min idé om ett slut. Har lite hjärtinfarktsefterforskning (säg det 7 gånger snabbt) att göra. Nu, välförtjänt sömn.


Efterfest

Har precis skickat iväg en novell till tidningen Skrivas novelltävling. Jag drabbades av en idé för några veckor sen, skrev ner det i ett dokument och glömde nästan bort det hela. Nu ikväll öppnade jag upp dokumentet igen och det blev några få ändringar, sen fick den vara good enough! 🙂

För er som inte skrivit något ännu, finns det fortfarande tid. Deadline är den 28 januari och temat för novellen är FESTEN. Det borde inte ta allt för lång tid att skriva. Novellen får vara max 4000 tecken inklusive mellanslag. Typ en A4.

Lycka till och kommentera gärna om ni skickar in en novell!


Gör om, gör rätt

Jag klev av pendeltåget. Det är aldrig bra att kliva av pendeltåget. Alltid händer det något. Denna gång drabbades jag av en insikt. Min lite krångliga huvudperson, den där som var ett jag förut, är inte alls en tjej som heter Malin (eller Maja, Marie eller Maria, har haft lite namndispyter också). Det är en kille som heter Mats. Och helt plötsligt föll en massa bitar på plats, saker och ting ordnade upp sig. Det blev faktiskt lite mer spänning i berättelsen och jag började se ännu fler scener. (EDIT han kanske heter något annat Johan t ex, tanken är lite ny)

Bara ett aber. Jag måste skriva om allt IGEN. Jag som nästan hade hunnit klart med den första omskrivningen. Tänk om jag tänkt på det här från början.

Jag tar ett djupt andetag och mässar: det här är en lärprocess, det här är en lärprocess, det här är en lärprocess.

Ni andra som skriver, har era figurer någonsin abrupt ändrat kön, bara så där?


Konferensfördelar

Har åkt på jobbkonferens, eller internat, som det kallas. Åka bort över natten, äta god mat. Och kanske det mest otippade, mer tid för mig att skriva! Jag har lyckats mygla in tid på bussen hit, och en stund mellan schemalagda aktiviteter och middag. Har varit lite trögt nu de senaste veckorna sen jag kom på att jag skulle ändra från första-person till tredje. Men idag lossnade det lite och jag fick till lite nya textstycken. Hurra! Och så är det TV på rummet!


Skrivande som kulturyttring

Måste själv erkänna att jag låter lite pretto i ett tidigare inlägg, när jag skriver att det inte spelar någon roll om jag inte blir publicerad. För det är en lögn. Självklart drömmer jag, som så många andra, att ge ut en bok. Helst flera. Och nej, jag skulle inte bli arg om jag skulle bli bästsäljare. Men låt oss inte förivra oss här i fantasierna.

På något plan stressar denna dröm mig. Det känns som om mitt skrivande inte gills, förrän jag blir utgiven. Mitt skrivande är inte värt något förrän det blivit en bok.

Under gårdagens skrivmingel, var Varg Gyllander på scenen, och en sak han sa var mitt i prick tycker jag. Han började med en liknelse, att om en person målar en målning, vågar få personer gå fram och säga att det är nonsens, att den personen borde sluta upp med det. Jag har tänkt på samma sätt, fast gjort liknelsen med ett instrument. Säg att man kommer hem till någon första gången, och där står en gitarr. Spelar du gitarr, wow! Det är ju häftigt. Det förståeligt att man lägger ner tid på det. Trots att man aldrig kommer ge ut en skiva, eller ens hålla en spelning.

Berättar man istället att man ägnar sig åt att skriva, kommer genast frågan, när ska du bli utgiven? Är det inte lite knäppt.

Till slut sa Varg Gyllander:

Allt skrivande är en kulturyttring, ni som håller på med det är värda all kärlek. Fortsätt med det.

Jag kan bara hålla med, fortsätt med det!