Dagen efter dödslinjen…

… och jag har nästan skrivit rekord.

Självklart har jag ingen aning om hur lång avhandlingen ska bli. Ni ska titta på antalet skrivna ord idag!

I morgon ska jag speed-redigera och sen lämna in.


Varför ska det prompt lossna…

… när man kliver av pendeltåget? Varför ska det alltid vara på det här viset? Jag var sjukt pepp i morse, en hel dag, utan möten, utan något annat viktigt att göra. Bara skriva skriva skriva på avhandlingen. Det blev träning innan jobbet, energi och härliga dofter i skogen.

Sen var det jag och tangentbordet. Nu skulle det bli skriva av. Tapp tapp tapp, fingrarna trummar mot bordsskivan. Var ska jag börja, i vilken ände. Bäst jag mindmappar lite. Helt plötsligt var det dags för lunch. Efter lunch, satt och bläddrade lite i en bok som jag tänkte referera till, räknade ut hur många ord jag måste skriva på ett ungefär. Tapp tapp tapp.

Summa summarum, 194 ord. 194 nya ord, som i princip bara är en inledning till ett kapitel. Briljant.

Och sen, jag kliver av tåget, och jag får en insikt, en uppenbarelse. Nej, kanske inte så dramatiskt, men i alla fall en idé som kan leda mig in i texten. Blir ivrig, måste skriva upp det så fort jag kommer hem. Möts av ett överspralligt, cyklande barn som absolut måste visa sin kompetens i backcykling samt en storgråtande, otröstlig och övertrött lillknodd. Mat, hänga tvätt, hålla ögonen öppna. Tur att jag fick den övertrötta till läggningen, det gick fort, om man säger så, knappt att vi kom igenom vällingen i kväll. Så nu kanske jag kan plita ner mina nya tankar. Ska bara avsluta det här blogginlägget först. Så det gör jag nu. Slut.


Inte så pjåkigt för en söndag

Jag skriver sällan på helger. Men där helgen lyckade jag skriva lite både igår och idag. Hurra! Så här kommer lite ordräkning. Det är nära nu. Jag kanske har två eller tre kapitel kvar att skriva. Jag har ändrat slutmålet, både i antal ord och slutdatum. Det borde inte var så svårt att bli klar snart, bara jag lägger manken till.

Fatta, jag har skrivit mer än 60K (mer eller mindre) sammanhängande ord.

Sen får texten vila lite, innan jag redigerar en första gång. Jag har en hel del saker jag behöver kolla upp också, lite efterforskning i bland annat försäkringsfrågor. Efter det, då blir det till att skicka manuset till provläsare. Någon som känner sig hugad?


Alla dessa skrivdagar

Jag har fått några bra, och några dåliga skrivdagar på sista tiden. Förkylningen är skyldig till några dåliga dagar, och huvudvärk. Det är trots det skönt att se att det går framåt. Stapplande förvisso, men tittar jag på vad jag gör i övrigt så tycker jag ändå att det går bra. Jag har några rader till att skriva ikväll, lite mer flyt i fingrarna, men först ville jag bara dela med mig av följande bildbevis över skrivstatusen.

Svaret på livet, universum och allting.

Det var ju tyPiskt att jag inte kunde få till en 42:a nertill också.

Nu måste jag skynda mig att skriva klart för idag. Det ligger ett rykande färskt manus och väntar på läsning. En skrivarvän som har skrivit sina första 100 sidor och vill ha återkoppling. Hur spännande är inte det!


Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.


En bra dag

Det har äntligen släppt lite och jag är nästan klar med all omskrivning. Hurra! Nya scener börjar ta form, jag ser en möjlig väg fram mot min idé om ett slut. Har lite hjärtinfarktsefterforskning (säg det 7 gånger snabbt) att göra. Nu, välförtjänt sömn.


Det går framåt

Projektmål 100 000 ord, hittills dryga 16 000

Det där med 100 000 ord är mest en höftning. Jag har ingen aning om hur lång en bok är.