Att redigera

Om jag någonsin ska kunna lämna ifrån mig min text till någon som läser så måste jag först redigera. Måste. Redigera. Mycket. Jag gillar inte att redigera. Det finns en viss ironi i valet av mitt blognamn. Jag gillar inte att skriva om. Jag har nu haft tankarna på att redigera länge. Jag har nu inte kommit till skott, på länge. Jag började lite smått, skrev ut och förde in anteckningar i marginalen, men tycks inte hitta varken tiden eller drivet att föra in ändringarna i det elektroniska dokumentet. Jag måste byta taktik. Så här kommer ett löfte från mig. Jag ska börja redigera direkt i datorn. Till viss del tror jag det är viktigt att sitta med texten på papper, jag har i alla fall märkt att jag kommer med andra typer av kommentarer när jag gör så med andras texter. Men det är svårt att sitta t ex på pendeltåget med en bunt anteckningar och en dator och ändra. Så, direkt i datorn.

Hur gör ni andra? Kom igen, ge mig lite inspiration och energi här!

Annonser

Ta sig i kragen

Så många kvällar har jag tänkt, att nu, nu är det dags att skriva ett bloginlägg. Så många kvällar jag sedan gjort andra livsnödvändiga saker. Som att virka mormorsrutor. Eller ta ett bad. Eller bara hänga tvätt och krascha i sängen. Kanske har jag haft en tomhetsperiod efter disputationen (som gick bra) eller så har det bara varit mycket (undervisning, sjuka barn, solen som återvänder) och jag är bara så trött.

Nu har jag i alla fall från två håll blivit peppad att ta tag i det privata skrivande igen. Dels från en skrivarkompis om oförtrutet mejlar frågor om när han får läsa min text. Dels av ett paket som kom på posten, en försenad disputationspresent. Men åh, så glad jag blev, min kära vän Gunnika har fått sin första bok publicerad! Så, i kväll ska jag skjuta på virkningen lite, och börja läsa igenom mitt eget råmanus. Fortsättning följer!

Bild

Kolla va! En purfärsk bok som inspirerar till uteliv. Kolla in Gunnikas blog också, som inspirerar till att fånga drömmarna man har!

 


Konferensfördelar

Har åkt på jobbkonferens, eller internat, som det kallas. Åka bort över natten, äta god mat. Och kanske det mest otippade, mer tid för mig att skriva! Jag har lyckats mygla in tid på bussen hit, och en stund mellan schemalagda aktiviteter och middag. Har varit lite trögt nu de senaste veckorna sen jag kom på att jag skulle ändra från första-person till tredje. Men idag lossnade det lite och jag fick till lite nya textstycken. Hurra! Och så är det TV på rummet!


Mer tid mindre skrivet

Jag har jullov. Jag måste inte släpa mig fram och tillbaka till jobbet. Vi är två vuxna, om än lite zombieliknande, som kan sköta alla sysslor hemma. Vi har med ganska god framgång ihärdigt ignorerat borde-listan. Mer tid helt enkelt. Men skriver jag mer för det? Nej, snarare tvärtom.

Jag saknar verkligen tågresan hem från jobbet (till jobbet okristligt tidigt fungerar inte, jag somnar på stört) för där brukar jag lyckas skriva stora delar av mitt dagliga ting. Nu känner jag mig oinspirerad och har svårt att ta mig tiden att sätta mig med datorn. Men, jag kanske inte ska dra för stora växlar, det har ju varit julafton – med ena sidan av familjen på besök hos oss, och juldagen – med andra sidan av familjen på besök. Idag har vi nog ägnat oss åt återhämtning. Viss knäckförgiftning har också förekommit.

Förresten är jag inte helt ärlig, jag skrev faktiskt på julafton, fast jag inledningsvis inte kände något som helst inspiration. Men så satt jag och bläddrade lite i nya numret av tidningen Skriva efter att barnen somnat. Vips var lusten där igen! Tjoho!

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, med en sci-fi-bok och förhoppningsvis somna så tidigt så att jag kan ägna morgondagens kväll till att skriva. Och skriva mycket.


Det där med tempus

Grammatik, jag minns faktiskt inte om det var någon stark sida när jag gick i skolan. (Okej, jag går ju delvis fortfarande i skolan, men ni förstår vad jag menar.) Jag har en svag känsla av att det inte var så svårt. Någon gång har jag fått kommentarer att jag skriver för passivt, eller subjektlöst i mina vetenskapliga artiklar. Det har jag ganska lätt att se, när jag skärper mig (och verkligen läser vad jag själv skriver). Men sen kommer vi till det där med tempus.

Det kan vara förvillande enkelt vid en första glans. Ni vet, presens för saker man gör, imperfekt (som numer tydligen heter preteritum) för sånt man gjorde osv.

Jag är ju inte helt grammatikblind, så jag kastar mig ut och börjar skriva. I dåtid. Allt är frid och fröjd. Men så hettar det till, det blir lite spännande, och vips! Jag skriver i presens. Ska det vara så? Någonstans inombords hörs en liten röst som mässar att man inte får blanda tempus i sin text. Nu sitter jag här och tittar på en sådan där tempus-höjning och undrar om jag borde göra om och göra rätt. Vad säger ni, någon som har några bra råd? Jag hittade en sida som faktiskt avhandlar detta, men jag blir bara något klokare.

Jag får helt enkelt låta texten vila lite och sen se om jag hajar till när jag läser den. Och försöka se hur andra skriver när jag läser.


Jag har en plan #2

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva det här inlägget. Men jag hittar hela tiden sätt att smita runt det, som mitt första inlägg om  att planera, där jag smet ut via yrkesdörren. Idag tänkte jag ta tjuren vid hornen. Avslöja en dröm, för att göra en parafras av ett blog-inlägg en vän till mig skrivit. Hon la i och för sig ut en varning strax efteråt, men jag chansar ändå.

Det kan ju tyckas att läget inte är optimalt, med småbarn och avhandlingsarbete, men jag tänker banne mig försöka. Nu kommer avslöjandet: Jag har satt upp ett mål att skriva klart ett råmanus på en berättelse jag gått och funderat på av och till sen 2009. Målet är till slutet av juni 2012. Sen får jag se vad som händer. Med det målet måste jag skriva en sisådär 500 ord om dagen. Vilket oftast går ganska bra, jag skriver på pendeltåget hem från jobbet, eller på kvällarna när nattningskarusellen äntligen har stannat. Det borde gå.

Så nu vet ni vad jag håller på med.

Jag har faktiskt kommit en liten bit på vägen, till och med gjort lite efterforskningar i ett bakomliggande ämne. Skaffat mig några skrivarkompisar och ett skrivverktyg som faktiskt inspirerar. Fått ner de första 10 000 orden på hårddisken. Det borde gå.

Det som fick mig att till slut sätta de här orden på pränt var Ann Ljungbergs skrivadventskalender, i dagens lucka skriver hon just om att blogga. Det känns ju knappast som om jag vårdar mitt (icke-existerande) varumärket med mitt bloggande. Jag hoppas bara att någon kan bli inspirerad på samma sätt som jag blir inspirerad av de skrivbloggar jag läser.

Jag kanske borde hitta på ett skrivprojektnamn, så ni kan följa mitt skrivande av råmanuset. Hm… Torpet. Det här är bara början.


Subtilt Sympatisk

Det tog mig nästan en vecka att författa den text som skulle in på distanskursen. Själva skrivandet tog inte så lång tid, det fick max vara två A4. Men jösses vad jag gick och klurade på den.

Uppgiften var att utifrån ett fotografi, formulera en karaktär och beskriva denna som sympatisk och osympatiskt. Dessutom var det personens handlingar som skulle lyfta fram det sympatiska eller osympatiska. Min allra första tanke var att jag ville beskriva karaktären som sympatisk och osympatisk i samma historia, inte som två separata texter. Min hjärna slog en frivolt och jag började spåna den ena hemska historien efter den andra. En mor som behandlar sina barn extremt olika, mannen som var var snäll mot djur men misshandlade människor, och så vidare.

Var eftersom veckan led (bokstavligt talat) så började en tanke klia i bakhuvudet. Det var i det lilla jag ville beskriva det sympatiska och osympatiska. Vilka små, små handlingar väcker min sympati respektive min anstöt? Jag har numer en lång lång lista, så akta er, jag har mina ögon på er.

I slutändan var det en ensam stund, i skymningen, vid en brinnande rishög som min text fick liv. Nu väntar jag med spänning på återkoppling från mina kurskamrater.