Provläsare

Det är mycket jag borde göra nu, kanske bra att det blev lite långhelg helt plötsligt. Avhandlingen som jag inte skriver på skaver, artiklar som borde utvecklas och analys som jag helst vill glömma. Då är det bra att man får göra något roligt istället! Och det har jag gjort. Jag har agerat provläsare! Först var det början på en fantasyroman som en vän skriver, och nu senast, ett helt bokmanus av en bloggarkollega.

Fattar ni, ett helt bokmanus (säger jag med beundran i rösten). Okej, alla ni som redan har avslutat hela manus och till och med är publicerade, för er är det kanske ingenting. Ha! Ni var själva där en gång, minns ni? Coolt va! Det var en ära att få vara provläsare. Nu har jag lite reflektioner över mitt läsande av de här två texterna som jag tänkte dela med mig av. Den första fick jag på papper, och det blev en hel del klotter i marginalen, markeringar i texten, detaljpill helt enkelt (utöver funderingar på större teman). Den andra texten (”Ett fjärran krig” är den tentativa titeln) fick jag i epub-format, och den läste jag på surfplatta. Vad hände då? Mycket mindre anmärkningar på detaljer!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med mitt jobb. Vi hävdar, att vill man ha återkoppling på funktionaliteten på ett gränssnitt (funkar det här med vad vi vill göra) ska man ha så ofärdiga prototyper som möjligt, kanske till och med pappersskisser. Använder man ett alldeles för färdigt uttryck vågar människor knappt kritisera, eller så får man kommenterar på färg eller knappars storlek. Kanske var det något liknande som hände här. Eller så var texterna bara på olika nivå av redigeringsgrad. Vad vet jag.

Mitt eget bokprojekt? Jorå, 52K.

 

Annonser

Älskade text

Nu har jag haft en sån där läsupplevelse igen. Som går utöver det vanliga. Som lämnar mig i ett slags tomrum och en evinnerlig önskan att kunna skriva just så. För tänk, tänk om jag kunde ta allt det där som fanns inne i det här huvudet, och få ut det, så att det berör så mycket. Jag har läst ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Det var magiskt.

Vilket driv, vilket understundom långsamt berättande som ändå rycker tag i mig och tvingar mig att vända bladen, fast jag är trött. Vilka tårar, vilken lycka. Vad var det som var så bra då? Personbeskrivningarna, de var så himla trovärdiga, trots allt konstigt som hände, trovärdiga trots att det var otroligt. Att han hade valt ut de personerna till sin berättelse. Att boken var designad som den var, med bilder, hur orden placerats på sidorna, rubriksättning. Samtidigt som det var en mycket spännande bok, med en gåta som man vill ska lösas.

Samtidigt får den här boken mig att reflektera över att man aldrig kan göra alla nöjda. Jag har redan haft en diskussion med en person som har försökt börja läsa den här boken flera gånger och bara inte kan komma in i den. Jag som var trollbunden från första sidan. Även om jag aldrig troligtvis inte kommer att skriva en så här lysande text, kan jag åtminstone ta med mig att alla behöver inte älska den. Det räcker att någon gör det.


Bokresan, jag önskar jag kunde

Mer om läsande! Här är en knytkonferens, Bokresan, som  jag gärna skulle åka på. Tyvärr föddes min son några veckor förtidigt förra året. Så hans första födelsedag infaller under resan. Känner att jag inte riktigt vill missa det.

Jag får drömma om att det blir fler konferenser!


Det där med läsandet

När jag startade den här bloggen hade jag som målsättning att bara skriva om mitt skrivande. Alla planer är bra, men de är till för att avvikas ifrån. Så, jag kommer så sakteliga säkert skriva en del om böcker jag läser. Till viss del har jag redan gjort det, men det kan nog bli fler inlägg i ämnet.

Spontant skulle jag säga att jag är en allätare när det gäller böcker. Men, då far jag nog lite med osanningen. Länge vägrade jag t ex läsa en Hamilton-bok, jag hade väl utvecklade fördomar. Tills en dag, under min första föräldraledighet, då jag av någon underlig anledning fick in en som ljudbok på min mp3-spelare. Det var en snöig och eländig vinter. Samtidigt som jag plöjde fram på småvägar i snålblåsten plöjde jag också alla böckerna i serien. Nu kan jag inte höra Tomas Bolmes röst utan att för min inre blick visualisera vältränade hårdkokta men sofistikerade män i uniform.

En del litteratur vill jag inte gärna erkänna att jag läser. Men åh vad jag njuter av att läsa paranormala ungdomsböcker till exempel. Jag tror inte jag kommer klassas som psykiskt stabil om jag t ex avslöjar hur många gånger jag läst Twilight-böckerna.

För vissa kanske det verkar som om jag läser väldigt mycket skräplitteratur. Vilket kan vara sant, för mig är böckerna ofta en flykt från all den (förvisso bra och intressanta men tunga) litteratur jag läser på jobbet. Vad nu skräplitteratur är.

Jag har under en längre period läst nästan uteslutande litteratur på engelska. Det började nog redan som (yngre) tonåring, i något slags pretentiös idé om att det var bättre att läsa böcker på originaaaalspråket. Jag tror jag började bokstavligen stava mig igenom The Hobbit av J.R.R Tolkien (ytterligare en författare jag läst om fler gånger än vad jag vågar erkänna). Sen när jag blev doktorand och all jobblitteratur var på engelska började jag läsa på engelska mer och mer, även skönlitteratur. Det gick av bara farten. Nu har jag så sakteliga börjat hitta tillbaka till den svenska bokvärlden igen.

Jag har aldrig skrivit ner vilka böcker jag läst. Vilket jag ångrar. Men, i år tänkte jag försöka hålla lite koll, så på den här bloggen kommer det från och med nu finnas en lista med böcker jag läser (de ligger till min mans förtret och häckar på nattduksbordet som tydligen blir svårstädat då) och de böcker jag läst klart. Med start från nyårsafton. Länken finns till höger, men också här.

Och till slut, är inte det här bok-porr så säg!