Skrivande som kulturyttring

Måste själv erkänna att jag låter lite pretto i ett tidigare inlägg, när jag skriver att det inte spelar någon roll om jag inte blir publicerad. För det är en lögn. Självklart drömmer jag, som så många andra, att ge ut en bok. Helst flera. Och nej, jag skulle inte bli arg om jag skulle bli bästsäljare. Men låt oss inte förivra oss här i fantasierna.

På något plan stressar denna dröm mig. Det känns som om mitt skrivande inte gills, förrän jag blir utgiven. Mitt skrivande är inte värt något förrän det blivit en bok.

Under gårdagens skrivmingel, var Varg Gyllander på scenen, och en sak han sa var mitt i prick tycker jag. Han började med en liknelse, att om en person målar en målning, vågar få personer gå fram och säga att det är nonsens, att den personen borde sluta upp med det. Jag har tänkt på samma sätt, fast gjort liknelsen med ett instrument. Säg att man kommer hem till någon första gången, och där står en gitarr. Spelar du gitarr, wow! Det är ju häftigt. Det förståeligt att man lägger ner tid på det. Trots att man aldrig kommer ge ut en skiva, eller ens hålla en spelning.

Berättar man istället att man ägnar sig åt att skriva, kommer genast frågan, när ska du bli utgiven? Är det inte lite knäppt.

Till slut sa Varg Gyllander:

Allt skrivande är en kulturyttring, ni som håller på med det är värda all kärlek. Fortsätt med det.

Jag kan bara hålla med, fortsätt med det!

Annonser