Allvaret

Jag haft handledarmöte. Jag har haft en dag här emellan för att smälta insikten. Det är nu det gäller. Jag har fått en första dödslinje, den 17 augusti. Det är inte långt dit. Med avseende på undervisning, handledning av exjobbare och diverse åtagande på avdelningen och gärna lite ledighet med familjen, så är det ännu kortare dit. Kort kort kort om tid. Det är här en del av min hjärna har gått in i paniiiiikläge. Den andra tittar iskallt på den pladdrande ångestvortexliknande delen och säger: det löser sig.

Ett papper att fila till först, skicka till konferens och sen fokusera helhjärtat (när jag inte undervisar, handleder eller bedömer) på kappan. Ledorden är: det här är ditt körkort, inte ditt livsverk. Good enough, du ska vidare, du ska bli klar i tid. Det är det som räknas. You can do it!

Tack Marta och Åsa för ledorden!

 


Inte så pjåkigt för en söndag

Jag skriver sällan på helger. Men där helgen lyckade jag skriva lite både igår och idag. Hurra! Så här kommer lite ordräkning. Det är nära nu. Jag kanske har två eller tre kapitel kvar att skriva. Jag har ändrat slutmålet, både i antal ord och slutdatum. Det borde inte var så svårt att bli klar snart, bara jag lägger manken till.

Fatta, jag har skrivit mer än 60K (mer eller mindre) sammanhängande ord.

Sen får texten vila lite, innan jag redigerar en första gång. Jag har en hel del saker jag behöver kolla upp också, lite efterforskning i bland annat försäkringsfrågor. Efter det, då blir det till att skicka manuset till provläsare. Någon som känner sig hugad?


Släng in en pingvin!

Jag fick tipset i kommentarsfältet att man kunde slänga in något oväntat, en pingvin, i berättelsen för att komma ur skrivkramp. Jag vet inte hur jag ska tolka det här.

Biblioteksböcker FTW!

För övrigt är Anna-Clara Tidholms barnböcker, i sin allra enklaste form (den nedersta boken) ren poesi! Mina barn, liksom jag själv, älskar dem.


Pendeltåget igen

Klev av pendeltåget igen. Som vanligt. Bad idea. Insåg där, med benet i luften över avgrunden mellan perrong och tåggolv att jag inte alls var så när slutet på mitt manus som jag hade trott. Istället för att skriva på näst sista kapitlet så håller jag tydligen på med näst-näst-näst-näst-näst sista kapitlet. Försöker intala mig själv att det är ju inte en hel bok vi talar om, det är några få futtiga kapitel. Eller hur. Dessutom kommer det bli ett bättre slut. Eller hur.

Jag hade ett samtal över köksbordet med mannen om det. Han har läst de första kapitlen, för länge sen, och står först i läsarlistan. Jag försökte beskriva mitt problem och hans kommentar var att det var svårt att veta vad som var bäst. Han måste nog läsa först. Det hjälpte mig inte så mycket, för då måste jag ju skriva först.

Samtidigt kom det plötsligt in lite energi i skrivandet igen. Eller skrivandet, det blev inte så mycket mer skrivande igår, men jag tänkte i alla fall på texten. Halva kvällen. I morse började jag plita ner anteckningar på bussen till jobbet. Nä, ta mig tusan, nu tänker jag avsluta det här manuset. Så jag får börja på nästa.


Brevlycka

Tänk vad glad jag blir när det dyker upp brev som svar på de jag skickade i februari som en del av utmaningen.

Korrespondanskort med Kungsfiskare

Med klistermärken dessutom, som det brukade vara i breven man fick ”förr”. Det värmer i hjärtat!


Vägar till det rätta ordet

Det är mycket vetenskapliga artiklar nu. Och en ständig oro att jag inte har skrivit någonting, inte något alls, på min avhandling. I någon mån har i alla fall dumsurfningen minskats och produktiviteten ökat. Och det där med att skriva vetenskapliga artiklar på engelska är lite spännande. Då syftar jag inte på innehåll, utan snarare på språket.

Mitt modersmål är svenska, jag behärskar det ganska bra skulle jag säga, åtminstone har jag ett, enligt högskoleprovet, årligen beprövat gott ordförråd. Språket för min forskning, i alla fall avrapporteringen av den, är engelska. Det rimmar ju ganska bra med att den mesta kurslitteraturen, och numer andras vetenskapliga artiklar också är på engelska. Facktermerna är på engelska. Bara facktermer tenderar ju att bli lite torrt, så man får ju förgylla sidorna med lite fluff också, linking words och andra ord.

Det är lite av en bipolär akt att skriva på engelska för mig. Min engelska har nu nått sådana glänsande höjder (ja, jag överdriver) att jag ibland hittar det engelska ordet före det svenska. Eller så hittar jag ett svenskt ord, men inget engelskt. Eller så hittar jag inga ord alls. Det är lite som om jag varken skriver på engelska eller svenska. Eller både och. Hittar jag ord på svenska använder jag mig oftast av Folkets lexikon (ja, jag är lokalpatriotisk). Lättast är det om jag hittar något närliggande ord på engelska, då använder jag mig av synonymordlistan i min dators ordbok. Växlar vilt mellan ordboksdelen och synonymordlistan, ibland blir jag så medryckt av betydelser att jag kommer bort från ordet jag söker. Det är ju svårt, att läsa in konnotationerna hos ord. Därför är jag väldigt förtjust i Wordnik, ett ypperligt ordprojekt på webben, med exempel på ordens användning. Nu finns det ganska många ordböcker på nätet, länge missbrukade jag dictionary.com, men numer är nog onelook vinnaren, när jag inte myser på wordnik det vill säga.


Provläsare

Det är mycket jag borde göra nu, kanske bra att det blev lite långhelg helt plötsligt. Avhandlingen som jag inte skriver på skaver, artiklar som borde utvecklas och analys som jag helst vill glömma. Då är det bra att man får göra något roligt istället! Och det har jag gjort. Jag har agerat provläsare! Först var det början på en fantasyroman som en vän skriver, och nu senast, ett helt bokmanus av en bloggarkollega.

Fattar ni, ett helt bokmanus (säger jag med beundran i rösten). Okej, alla ni som redan har avslutat hela manus och till och med är publicerade, för er är det kanske ingenting. Ha! Ni var själva där en gång, minns ni? Coolt va! Det var en ära att få vara provläsare. Nu har jag lite reflektioner över mitt läsande av de här två texterna som jag tänkte dela med mig av. Den första fick jag på papper, och det blev en hel del klotter i marginalen, markeringar i texten, detaljpill helt enkelt (utöver funderingar på större teman). Den andra texten (”Ett fjärran krig” är den tentativa titeln) fick jag i epub-format, och den läste jag på surfplatta. Vad hände då? Mycket mindre anmärkningar på detaljer!

Jag kan inte låta bli att dra paralleller med mitt jobb. Vi hävdar, att vill man ha återkoppling på funktionaliteten på ett gränssnitt (funkar det här med vad vi vill göra) ska man ha så ofärdiga prototyper som möjligt, kanske till och med pappersskisser. Använder man ett alldeles för färdigt uttryck vågar människor knappt kritisera, eller så får man kommenterar på färg eller knappars storlek. Kanske var det något liknande som hände här. Eller så var texterna bara på olika nivå av redigeringsgrad. Vad vet jag.

Mitt eget bokprojekt? Jorå, 52K.