Mörka platser

Jag har läst en bok igen. Eller flera egentligen, men nu tänkte jag bara skriva om en.

Jag har läst Dark Places av Gillian Flynn (tack för tips och lån Lövstugan). Eftersom jag nu har börjat på allvar fundera på skrivandet, så har det också börjat påverka mitt läsande. Visst, jag sugs fortfarande in i en alternativ värld, förlorar kontrollen att somna i vettig tid och går runt med historien i huvudet hela dagen. Men jag har också börjat analysera varför jag tycker att boken är bra, eller dålig (exempelvis De målade grottornas land av Jean M Auel, som har ett intressant tema, men som jag bara storknar av att läsa. Nej, jag vill inte igen veta att Ayla råkat dricka ceremonidrycken hos neandertalarna, nej, jag är faktiskt inte intresserad av oändliga uppräkningar av växter och deras medicinska användningsområde).

Huvudpersonen i Dark Places, är härligt osympatisk. Hon är småsint, bitter, grinig och kleptoman. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men samtidigt är hon så bra tecknad att jag ändå sympatiserar med henne. Boken är fylld av svart humor, och samtidigt är den nattsvart, obehaglig och äcklig. Boken är också bra uppbyggd, den hoppar mellan nutid och dåtid, kapitelvis, ur olika personers berättarsynvinkel. Som läsare kan man bara bita sig på naglarna (vilket är svårt när man håller en bok), och önska att man kunde gå in och styra upp det som inte borde behöva gå käpprätt åt helvete. Det är lustigt, för man vet redan när man börjar läsa att familjen kommer att stryka med, ändå lyckas författaren få mig att (lönlöst) hoppas att det inte ska ske. Det är skickligt!

Det sista jag vill säga om boken handlar om språket. Gillian Flynn är lysande på att måla med orden, att använda metaforer och att skriva korta meningar. Inte hela tiden. Men så där så att det blir fart i läsandet. Det gillar jag. Korta meningar. Flera gånger satt jag och tänkte att så där skulle jag också vilja skriva.

Jag kan varmt rekommendera boken (oavsett om man bara vill läsa en bra bok eller läsa en välskriven bok för att analysera den) och tänker sluta nu innan jag avslöjar för mycket av handlingen.


Läser mer än jag skriver

Det är lite som på jobbet, jag läser och läser, och ändå känner jag att jag borde läsa lite mer innan jag sätter mig ner och skriver. Eller så är det bara så att jag har vanan inne. Att läsa alltså. Jag minns att jag som ung och skrivlysten läste om någon stor författare som deklarerade att denne inte läste andras böcker. Allt för att inte förlora sin egen fantasi och kreativitet. Jovisst, och jag tog denne författare (vilken jag inte minns vem det är) på orden och tänkte att det är kört för mig. Jag hade redan då ett rätt hyfsat track-record.

Nu när jag surfat runt och läst en del om skrivande inser jag att det för de allra flesta förhåller sig tvärtom. Generellt är tipsen att läsa mycket, för då blir man en bättre författare. Jag kan bara sträcka upp händerna i en tyst segergest á la Kalle (i Kalle och Hobbe) och tänka att det finns något jag knappast behöver utveckla. Annat än att kanske bli mer analyserande i mitt läsande.

Vad har jag läst nyligen då? En helt fantastisk bok. Av Stephen King. Och det är inte en skräck- eller spänningsroman, utan just en bok om att skriva, som heter… Att skriva. Jag tänker inte skriva en regelrätt recension, det finns det många andra som gjort. Jag kan bara konstatera att den 1. är mycket kort, till och med förvånansvärt kort för att vara en King-bok, 2. han har humor, och 3. den var väldigt inspirerande. Och därför slutar blog-inlägget här, och jag försöker istället ägna mig lite åt mitt eget skrivande.


Uppskjutande av uppgift

Jag har fått min första uppgift i skrivkursen. Vad gör jag? Skriver så pennan glöder?

Nej.

Läser en jättespännande bok! Och jag kan inte ens skylla på att den skulle vara relevant för kursuppgiften. Listigt va’!

Jag tänkte i alla fall tipsa om boken, som jag hittade på biblioteket när jag boksurfade där. (Boksurfa är något jag inte ägnat mig åt på flera år, men det är underbart, bara gå runt och kolla in spännande titlar. Biblioteket FTW!) Titeln på boken är ”Från Gossip Girl till Harry Potter – Genusperspektiv på ungdomslitteratur” av Maria Nilsson. Jag har bara kommit förbi förordet och genusteori-avsnittet. Men hittills har det varit så bra att jag nästan inte skrev det här blogg-inlägget.

Och igår då, skrev jag på kursuppgiften igår? Nej… jag läste en annan spännande bok av Olov Svedelid. Om hur man skriver spänningslitteratur. Men den var i alla fall inte helt irrelevant, intalar jag mig själv, eftersom en del av uppgiften jag fått är att skriva om en text och en av genrerna jag får välja bland är krim. Även om jag inte vet om jag kommer att välja den genren. Eftersom jag inte börjat på uppgiften.