Att redigera

Om jag någonsin ska kunna lämna ifrån mig min text till någon som läser så måste jag först redigera. Måste. Redigera. Mycket. Jag gillar inte att redigera. Det finns en viss ironi i valet av mitt blognamn. Jag gillar inte att skriva om. Jag har nu haft tankarna på att redigera länge. Jag har nu inte kommit till skott, på länge. Jag började lite smått, skrev ut och förde in anteckningar i marginalen, men tycks inte hitta varken tiden eller drivet att föra in ändringarna i det elektroniska dokumentet. Jag måste byta taktik. Så här kommer ett löfte från mig. Jag ska börja redigera direkt i datorn. Till viss del tror jag det är viktigt att sitta med texten på papper, jag har i alla fall märkt att jag kommer med andra typer av kommentarer när jag gör så med andras texter. Men det är svårt att sitta t ex på pendeltåget med en bunt anteckningar och en dator och ändra. Så, direkt i datorn.

Hur gör ni andra? Kom igen, ge mig lite inspiration och energi här!


Ta sig i kragen

Så många kvällar har jag tänkt, att nu, nu är det dags att skriva ett bloginlägg. Så många kvällar jag sedan gjort andra livsnödvändiga saker. Som att virka mormorsrutor. Eller ta ett bad. Eller bara hänga tvätt och krascha i sängen. Kanske har jag haft en tomhetsperiod efter disputationen (som gick bra) eller så har det bara varit mycket (undervisning, sjuka barn, solen som återvänder) och jag är bara så trött.

Nu har jag i alla fall från två håll blivit peppad att ta tag i det privata skrivande igen. Dels från en skrivarkompis om oförtrutet mejlar frågor om när han får läsa min text. Dels av ett paket som kom på posten, en försenad disputationspresent. Men åh, så glad jag blev, min kära vän Gunnika har fått sin första bok publicerad! Så, i kväll ska jag skjuta på virkningen lite, och börja läsa igenom mitt eget råmanus. Fortsättning följer!

Bild

Kolla va! En purfärsk bok som inspirerar till uteliv. Kolla in Gunnikas blog också, som inspirerar till att fånga drömmarna man har!

 


Dags för handskrivet igen

Kom igen, jag vet att du vill!

Kom igen, jag vet att du vill!

Jag tänkte länge, att nej, det är inte riktigt läge. Men. Jag kan inte låta bli. Jag tänker delta i brevskrivarutmaningen, A Month of Letters. Det var så himla roligt förra året, att handgripligen skriva, med penna, på papper, brev till nära och kära. Jag har inte fått svar på alla breven, men många av dem! Så, vill ni ha något handskrivet av mig under februari, hör av er med en adress!

Vill ni själva delta i utmaningen så är reglerna enkla. Varje vardag (och lördag) under februari, ska man skriva och posta något handskrivet. Brev, vykort, urklipp med kommentarer, exakt vad är inte så viktigt. Och får man ett brev måste man svara på det (och det räknas därmed som ett av breven man själv ska skicka).

Hoppas vi hörs!


Så här ser en färdig avhandling ut

I dag spikade jag min avhandling. Nu är den klar att försvaras. Den kom från tryckeriet redan i onsdags, men jag har varit fullt upptagen med jobb-internat så det var först idag spikningen kunde gå av stapeln.

Det var inte riktigt lika aktivt som jag minns att det var i Uppsala. Nu spikade jag aldrig där, men jag har ju hört hur kollegorna fått spika på riktigt, med hammare. Här på KTH hängdes istället avhandlingen upp på en redan färdigfäst spik. Men kul ändå. Speciellt då jag lyckats locka med mig några kollegor som följde mig i procession från avdelningen till biblioteket. Detta följdes av fika. Surdeg. Alltså bröd. Som åts upp. Nu är surdegen slut.

Nästa steg, försvaret. Sen är det över.

Här "spikar" jag min avhandling.

Här ”spikar” jag min avhandling.
Foto: Filip Kiš

Och här hänger den.

Och här hänger den.
Foto: Filip Kiš

 

 


Det enda som återstår är erratan

Avhandlingen är lämnad till tryck. Gissa om jag satt och höll fingret över musknappen länge innan jag skickade iväg den. Det känns konstigt och tomt, samtidigt som jag har massor att göra på jobbet så jag hinner inte riktigt känna efter. Tur är väl det, för det som kommer härnäst är ju försvaret…

Den 8 februari kl. 14.00 i sal F3 på KTH i Stockholm. Då ska jag försvara min avhandling ”Situated Reflexive Change – User-centred Design in(to) Practice”.

Nu är det bara erratan kvar, det där lilla bladet man ska stoppa in i den tryckta avhandlingen med alla fel man hittat efter att boken tryckts. För fel lär jag hitta.


Snart är det slut

Snart kommer jag skicka det slutgiltiga manuset till tryckeriet, snart är avhandlingen klar. Ska bli så ohemult skönt att det är svårt att beskriva. Det har tagit så mycket mer tid, och framförallt kraft än vad jag någonsin kunna föreställa mig. Mitt alldeles egna privata skrivande har fått stå tillbaka, jag har inte skrivit en rad sen april/maj förra året. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till det. Och bloggandet ska vi inte tala om, jag skäms, att jag inte har kunnat plita ner fler rader. Men jag kan ändå titta tillbaka på 2012 och känna mig nöjd. Jag är nästan klar med avhandlingen, och jag har fortfarande familj och den mentala hälsan (som den brukar vara, lagom ute i rymden) i behåll.

I kväll har jag tjuvjobbat lite, läst klart och skrivit kommentarer på en vetenskaplig artikel till en tidskrift som jag skulle granska. Men timmen är sen, jag kommer inte skicka in granskning förrän i morgon, när jag kan göra en genomläsning med klarare huvud.

Nu ska jag lägga mig i sängen och fundera på hur jag kan återerövra skrivandet.


Det här med komma

Avhandlingen har varit hos språkgranskarna, det visade sig vara två, ett par som jobbade tillsammans. Och jag har uppenbarligen problem med komma. Ni vet, det där lilla luriga tecknet som man (läs jag) tydligen borde använda mig mer av. Annars var det inte fullt så mycket ändringar som jag hade trott. En del ordföljder som kastades om, och några språkliga förbättringar, som ”the whole organization”, som byttes till ”the entire organization”. Språkgranskningen var helt enkelt mycket bra övning. Jag blir nästan sugen på att gå en språkkurs igen. Engelska till exempel.

Titeln är också satt nu, med lite hjälp från språkgranskarna. Och titeln är: Situated Reflexive Change – User-centred Design in(to) Practice. Flådigt va!

Nu sitter jag och gnetar med det sista. Saker jag hittat som verkligen inte är bra, klämmer in några sista referenser. Imorgon tänker jag börja sätta avhandlingen i InDesign. Får se hur det går. Snart är det över. Snart.


Ytterligare en dödslinje är passerad

Man kan ju nästan tro att jag har gett upp, kastat in handduken, grävt en grop. Men det har jag inte. Jag har bara varit väldigt upptagen av skrivande, konferensåkande och sjukdomar. Vi kan bara konstatera att de senaste två månaderna har, under vilken given tidpunkt som helst, minst en person i familjen varit sjuk.

Men nu är den näst näst sista dödslinjen passerad. Avhandlingen är skickad till kvalitetsgranskare. Hoppas den håller måttet. Det är ju inte riktigt samma avhandling som skickades till slutseminarieledaren i september, om vi säger så. Det är till stora delar en helt ny avhandling. Så mycket skrev jag om. Det betyder också att det är en massa ny och relativt obearbetad text. Så, det blir inte direkt en paus nu, utan jag får jobba vidare.

Jag kommer få en språkgranskare också. Det ska bli riktigt intressant, speciellt att diskutera konnotationer och det där perfekta ordet. Tror vi har hittat en Bob som ska hjälpa mig. Det känns tryggt att någon professionell och engelsktalande går igenom mina språkgrodor. Men någonstans handlar det om en egen stil också. I den provtext de potentiella språkgranskarna fått kommentera fanns en text av Ursula K. Le Guin med. De rättade den också.

Så vad har vi kvar då? Tja, lite undervisning och filande på avhandlingen inklusive språkgranskning och vad nu kvalitetsgranskaren kommenterar. Sen är det dödslinje tryck. Och efter det dödslinje distribution. Efter det…. försvar.

I övermorgon börjar NaNoWriMo. Jag står över i år igen.


Att slakta en avhandling

Vad det tar emot att börja skriva om. Som alltid. Men nu tror jag att jag har sått ett frö till den nya avhandlingen. Men äras den som äras bör. Jag hade ett lysande handledningsmöte med min bihandledare i fredags och vi fullkomligen slaktade den nuvarande avhandlingen. Viktiga ståndpunkter, frågor, teorier, resultat och idéer skrevs ner på post-its som sen flyttades runt på en whiteboard. Länge kändes det som om det bara var kaos, obegripligt utan en enda öppning för en vettig argumentation, men sen. Sen klarnade det, och en ny positionering utkristalliserade sig.

Det här är en position jag kan försvara, och inte en reseberättelse. Idag har jag skrivit ett nytt abstract, på lånad tid, eftersom jag har ett febrigt barn som jag hade utlånad några timmar till mormor. Imorgon febrigt barn som ska transporteras till farmor och sen undervisning. Kanske kan jag skriva på fredag igen.


Det kunde ha varit annorlunda

Tänk vad jag har slarvat med bloggandet. Tror det beror på att stressen har legat som ett våtvarmt omslag kring mig. Det och en enveten förkylning.

Har inte riktigt kommit igång med omskrivningen av avhandlingen, men snart så. Satt idag och fnulade ihop en ny tidsplan, som nog är mer genomförbar. Ska ha handledningsmöte i morgon. Kanske blir det sparken i baken jag behöver.

Men jag har skrivit! Jag har gått min allra sista doktorandkurs. Sorgligt men sant. Doktorandkurser brukar föranleda lite skrivövningar, så även denna gång. Kursen, som gavs i Linköping, av den eminenta Steve Woolgar, hette ”It Could Be Otherwise!”. Fantastiskt namn, fantastiskt rolig kurs, fantastiskt lättsvåra övningar. Den första inlämningen gavs på tisdagen och skulle vara färdig onsdag eftermiddag. Vi skulle gå ut i världen, fånga in ett objektivt fakta, noga beskriva hur vi fångade in faktat och föra med oss faktat till klassen. Kanske bör nämnas att kursen var i ämnet Science and Technology Studies, med en rejäl sväng av socialkonstruktionism. Ofattbart svårt att finna ett fakta som inte var socialt konstruerat, om än inte så genom vårt språk.

Andra skrivuppgiften gällde att gå ut i världen och finna något som inte kunde vara annorlunda. Även detta förvånansvärt svårt. Men roligt! Och tänkvärt. Vad jag fångade? Att jag inte kunde fånga något fakta. Och att det faktum, att ett fakta är social konstruerat, inte kunde vara annorlunda.