Ytterligare en dödslinje är passerad

Man kan ju nästan tro att jag har gett upp, kastat in handduken, grävt en grop. Men det har jag inte. Jag har bara varit väldigt upptagen av skrivande, konferensåkande och sjukdomar. Vi kan bara konstatera att de senaste två månaderna har, under vilken given tidpunkt som helst, minst en person i familjen varit sjuk.

Men nu är den näst näst sista dödslinjen passerad. Avhandlingen är skickad till kvalitetsgranskare. Hoppas den håller måttet. Det är ju inte riktigt samma avhandling som skickades till slutseminarieledaren i september, om vi säger så. Det är till stora delar en helt ny avhandling. Så mycket skrev jag om. Det betyder också att det är en massa ny och relativt obearbetad text. Så, det blir inte direkt en paus nu, utan jag får jobba vidare.

Jag kommer få en språkgranskare också. Det ska bli riktigt intressant, speciellt att diskutera konnotationer och det där perfekta ordet. Tror vi har hittat en Bob som ska hjälpa mig. Det känns tryggt att någon professionell och engelsktalande går igenom mina språkgrodor. Men någonstans handlar det om en egen stil också. I den provtext de potentiella språkgranskarna fått kommentera fanns en text av Ursula K. Le Guin med. De rättade den också.

Så vad har vi kvar då? Tja, lite undervisning och filande på avhandlingen inklusive språkgranskning och vad nu kvalitetsgranskaren kommenterar. Sen är det dödslinje tryck. Och efter det dödslinje distribution. Efter det…. försvar.

I övermorgon börjar NaNoWriMo. Jag står över i år igen.


Att slakta en avhandling

Vad det tar emot att börja skriva om. Som alltid. Men nu tror jag att jag har sått ett frö till den nya avhandlingen. Men äras den som äras bör. Jag hade ett lysande handledningsmöte med min bihandledare i fredags och vi fullkomligen slaktade den nuvarande avhandlingen. Viktiga ståndpunkter, frågor, teorier, resultat och idéer skrevs ner på post-its som sen flyttades runt på en whiteboard. Länge kändes det som om det bara var kaos, obegripligt utan en enda öppning för en vettig argumentation, men sen. Sen klarnade det, och en ny positionering utkristalliserade sig.

Det här är en position jag kan försvara, och inte en reseberättelse. Idag har jag skrivit ett nytt abstract, på lånad tid, eftersom jag har ett febrigt barn som jag hade utlånad några timmar till mormor. Imorgon febrigt barn som ska transporteras till farmor och sen undervisning. Kanske kan jag skriva på fredag igen.


Det kunde ha varit annorlunda

Tänk vad jag har slarvat med bloggandet. Tror det beror på att stressen har legat som ett våtvarmt omslag kring mig. Det och en enveten förkylning.

Har inte riktigt kommit igång med omskrivningen av avhandlingen, men snart så. Satt idag och fnulade ihop en ny tidsplan, som nog är mer genomförbar. Ska ha handledningsmöte i morgon. Kanske blir det sparken i baken jag behöver.

Men jag har skrivit! Jag har gått min allra sista doktorandkurs. Sorgligt men sant. Doktorandkurser brukar föranleda lite skrivövningar, så även denna gång. Kursen, som gavs i Linköping, av den eminenta Steve Woolgar, hette ”It Could Be Otherwise!”. Fantastiskt namn, fantastiskt rolig kurs, fantastiskt lättsvåra övningar. Den första inlämningen gavs på tisdagen och skulle vara färdig onsdag eftermiddag. Vi skulle gå ut i världen, fånga in ett objektivt fakta, noga beskriva hur vi fångade in faktat och föra med oss faktat till klassen. Kanske bör nämnas att kursen var i ämnet Science and Technology Studies, med en rejäl sväng av socialkonstruktionism. Ofattbart svårt att finna ett fakta som inte var socialt konstruerat, om än inte så genom vårt språk.

Andra skrivuppgiften gällde att gå ut i världen och finna något som inte kunde vara annorlunda. Även detta förvånansvärt svårt. Men roligt! Och tänkvärt. Vad jag fångade? Att jag inte kunde fånga något fakta. Och att det faktum, att ett fakta är social konstruerat, inte kunde vara annorlunda.


Slutseminarium

Nu har jag haft mitt slutseminarium. Jag har också haft två flera (jag glömde posta, vad säger det om hur jobbigt det var) dagar att darra tillbaka på. Det gick jättebra. Förvisso blev min avhandling rejält kritiserad och manglad. Men på ett mycket mycket bra sätt! Konstruktivt. Min diskutant var påläst, trevlig och gick ut stenhårt med att berätta på vilka punkter min avhandling var svag. Sen ägnade vi resten av slutseminariet åt att skriva om innehållsförteckningen på en whiteboard. Och ju längre seminariet gick, ju mer avslappnad blev jag, och trygg i att jag faktiskt kunde försvara mig själv och min utgångspunkt. Från vad jag har hört när jag gått runt på kontoret så var det inte bara jag som fick mig en tankeställare, vilket är trevligt. Att seminariet varit givande även för de som varit där och lyssnat.

Den huvudsakliga kritiken var att min avhandling var skriven som en reseberättelse, min resa till att bli forskare, snarare än en plattform som jag kan försvara och utgå ifrån. Hursomhelst så vilar jag tryggt i att jag tycks ha allt viktigt i avhandlingen. Jag behöver bara skriva om allt. Så det blir en ännu bättre struktur och argumentation. Och det ska jag nog lyckas med. Lite stressigt, ja, men görligt helt klart. Tjoho! Nu går jag in i skriva om-fasen (förutom några få stycken jag inte hade hunnit med).


Att börja

Det är flera personer som hittat in på min blog genom att söka på ‘att börja skriva avhandling’. Det är också en fråga jag fått flera gånger. Hur börjar man? Ja, herregud, hur börjar man. Jag sitter här i efterdyningarna av intensivskrivandet inför en dödslinje och funderar, hur började jag?

Från början hade jag tänkt att skriva en sammanläggning, en kort summering och inget mer. Det fanns liksom inte tid för mer när jag satte mig ner och skulle börja. Det gick väl så där, kan jag villigt erkänna nu. Det passade mig inte och jag satt med rätt mycket ångest. Jag skrev ett synopsis, rubriker och korta texter eller punktlistor som beskrev innehållet. Jag fick på pälsen av handledarna, det jag ville skulle framgå framgick inte riktigt. Anna, min klippa, utmanade mig. Bryt dig loss. Och det gjorde jag. Jag sorterade om i rubrikerna. Ändrade rubriker. Tänkte om.

Okej, det kanske var mer om strukturen. Var började jag egentligen skriva? Där det kändes bra. Resultaten. Eller i alla fall en del av resultaten. Men det övergav jag snabbt och skrev istället det som behövde skrivas innan resultaten. Till exempel metodbeskrivning. Men för att skriva det behövde jag skriva lite teori. Och för att skriva teorin behövde jag… Skrivandet blev precis lika iterativt som allt annat vi gör. Skrivandet, som handling, förde mig framåt i tanken. Jag tror inte det spelar så stor roll var man börjar. Bara att man börjar. Och att man är beredd att revidera planen snabbt.

Jag har funderat hur det här stämmer överens med hur jag skriver ‘privat’. Och det är nog ganska mycket samma, jag skriver där jag har känner lust, fast, jag tror jag skriver lite mer från början till slut när jag skriver fiktion. Ibland har det fungerat att börja i början och skriva mot slutet även med jobbskrivandet, men inte alltid. Och jobbskrivandet har (hittills) mer haft karaktären av ett iterativt arbete, eller som en hermeneutisk cirkel, ett växlande mellan delar av texten och helheten.

Så, nu vet ni hur jag började. Några frågor på det?


Jag har lämnat in

Jag är för trött för att säga något mer.

Återkommer med kloka och invecklade tankar om avhandlingsskrivande en annan gång. Godnatt.


Dagen efter dödslinjen…

… och jag har nästan skrivit rekord.

Självklart har jag ingen aning om hur lång avhandlingen ska bli. Ni ska titta på antalet skrivna ord idag!

I morgon ska jag speed-redigera och sen lämna in.