Att slakta en avhandling

Vad det tar emot att börja skriva om. Som alltid. Men nu tror jag att jag har sått ett frö till den nya avhandlingen. Men äras den som äras bör. Jag hade ett lysande handledningsmöte med min bihandledare i fredags och vi fullkomligen slaktade den nuvarande avhandlingen. Viktiga ståndpunkter, frågor, teorier, resultat och idéer skrevs ner på post-its som sen flyttades runt på en whiteboard. Länge kändes det som om det bara var kaos, obegripligt utan en enda öppning för en vettig argumentation, men sen. Sen klarnade det, och en ny positionering utkristalliserade sig.

Det här är en position jag kan försvara, och inte en reseberättelse. Idag har jag skrivit ett nytt abstract, på lånad tid, eftersom jag har ett febrigt barn som jag hade utlånad några timmar till mormor. Imorgon febrigt barn som ska transporteras till farmor och sen undervisning. Kanske kan jag skriva på fredag igen.


Så kom den…

…längtan efter mitt eget skrivande.

Varför den dök upp just nu vet jag inte. Kanske för att jag hade ett hejdundrande handledarmöte igår. Det känns som om jag är på rätt väg, och mina handledare tror på det jag gör. Det är bara att hugga i och skriva, skriva, skriva. Det var befriande på något sätt, synd bara att jag var så himla trött både innan och efter mötet. Nu jag har stora förhoppningar inför dagen idag.

Men det där privata skrivandet… det får nog hålla sig till tåls. Dödlinje nästa fredag och jag har massor, jag repeterar, massor att skriva på avhandlingen. Så mycket att det nog måste bli en del sena dagar och kanske spilla över på både kvällen och helgen. Får försöka vårda den där lilla privata skrivlågan så den kan få blomma ut sen, när första utkastet är inlämnat. Trots stressen och pressen, jag har nog banne mig världens bästa jobb! Igår satt jag på pendeln och skrattade högt när jag läste ett lånat, väl tummat och flärpat exemplar av Ashmores ”The reflexive thesis”. Inte vad jag kommer göra på långa vägar, men så himla roligt. Och vetenskapligt.

 


Strålande tider

Idag har jag skrivit 250 ord på min avhandling. Det kanske inte låter som så mycket, och det är inte mycket. Men jag har haft en otroligt produktiv dag ändå! De 250 orden skrev jag innan mitt handledarmöte med Anna, min eminenta bihandledare. Hon hade tagit sig tid att träffa mig, mitt i sin semester och dessutom hade hon läst det lilla jag hunnit skriva och hon var nöjd! Visst finns det förbättringspotential, men hon kunde se att jag var på väg. Och det känner jag också, för första gången kan jag se en helhet, det hänger ihop. Och svänger ta mig tusan! Vilken fantastisk känsla och vilken fantastisk upplevelse, att få skriva den här helheten. Att skriva en avhandling, i alla fall från mitt perspektiv, är (förutom blod, svett och tårar) en ynnest. Jag lär mig så mycket.

Så vi hade en förmiddag där jag först fick prata om vad jag gjorde. Sen gick hon igenom sina skrivna kommentarer (när hon var säker på att jag gjorde det hon trodde att jag gjorde, hon vill inte styra mig för mycket) som var bra, konstruktiva och helt rätt. Förutom kanske att jag måste läsa en bok av Gergen och en bok av Ashmore. Men annars så. Sen skissade vi forskningsfråga och ‘contribution’ en stund på whiteboarden i rummet. Det kanske kan förvåna många, men det där med forskningsfråga, till skillnad från vad man tror, förändras långt senare än vad man skulle vilja.

Eftermiddagen ägnade vi åt att våldsamt slakta ett av våra refuserade artiklar och kapa ner den från 16 till 10 sidor. Jag hann gå hem innan vi hade fått in alla ändringar i datorn. Så jag vet inte hur det gick. Sen blir det till att skicka in den till en annan konferens. Livet som sommarjobbande doktorand. Ganska bra ändå.