Älskade text

Nu har jag haft en sån där läsupplevelse igen. Som går utöver det vanliga. Som lämnar mig i ett slags tomrum och en evinnerlig önskan att kunna skriva just så. För tänk, tänk om jag kunde ta allt det där som fanns inne i det här huvudet, och få ut det, så att det berör så mycket. Jag har läst ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Det var magiskt.

Vilket driv, vilket understundom långsamt berättande som ändå rycker tag i mig och tvingar mig att vända bladen, fast jag är trött. Vilka tårar, vilken lycka. Vad var det som var så bra då? Personbeskrivningarna, de var så himla trovärdiga, trots allt konstigt som hände, trovärdiga trots att det var otroligt. Att han hade valt ut de personerna till sin berättelse. Att boken var designad som den var, med bilder, hur orden placerats på sidorna, rubriksättning. Samtidigt som det var en mycket spännande bok, med en gåta som man vill ska lösas.

Samtidigt får den här boken mig att reflektera över att man aldrig kan göra alla nöjda. Jag har redan haft en diskussion med en person som har försökt börja läsa den här boken flera gånger och bara inte kan komma in i den. Jag som var trollbunden från första sidan. Även om jag aldrig troligtvis inte kommer att skriva en så här lysande text, kan jag åtminstone ta med mig att alla behöver inte älska den. Det räcker att någon gör det.

Annonser

Skrivande som kulturyttring

Måste själv erkänna att jag låter lite pretto i ett tidigare inlägg, när jag skriver att det inte spelar någon roll om jag inte blir publicerad. För det är en lögn. Självklart drömmer jag, som så många andra, att ge ut en bok. Helst flera. Och nej, jag skulle inte bli arg om jag skulle bli bästsäljare. Men låt oss inte förivra oss här i fantasierna.

På något plan stressar denna dröm mig. Det känns som om mitt skrivande inte gills, förrän jag blir utgiven. Mitt skrivande är inte värt något förrän det blivit en bok.

Under gårdagens skrivmingel, var Varg Gyllander på scenen, och en sak han sa var mitt i prick tycker jag. Han började med en liknelse, att om en person målar en målning, vågar få personer gå fram och säga att det är nonsens, att den personen borde sluta upp med det. Jag har tänkt på samma sätt, fast gjort liknelsen med ett instrument. Säg att man kommer hem till någon första gången, och där står en gitarr. Spelar du gitarr, wow! Det är ju häftigt. Det förståeligt att man lägger ner tid på det. Trots att man aldrig kommer ge ut en skiva, eller ens hålla en spelning.

Berättar man istället att man ägnar sig åt att skriva, kommer genast frågan, när ska du bli utgiven? Är det inte lite knäppt.

Till slut sa Varg Gyllander:

Allt skrivande är en kulturyttring, ni som håller på med det är värda all kärlek. Fortsätt med det.

Jag kan bara hålla med, fortsätt med det!