Älskade text

Nu har jag haft en sån där läsupplevelse igen. Som går utöver det vanliga. Som lämnar mig i ett slags tomrum och en evinnerlig önskan att kunna skriva just så. För tänk, tänk om jag kunde ta allt det där som fanns inne i det här huvudet, och få ut det, så att det berör så mycket. Jag har läst ”Extremely Loud & Incredibly Close” av Jonathan Safran Foer. Det var magiskt.

Vilket driv, vilket understundom långsamt berättande som ändå rycker tag i mig och tvingar mig att vända bladen, fast jag är trött. Vilka tårar, vilken lycka. Vad var det som var så bra då? Personbeskrivningarna, de var så himla trovärdiga, trots allt konstigt som hände, trovärdiga trots att det var otroligt. Att han hade valt ut de personerna till sin berättelse. Att boken var designad som den var, med bilder, hur orden placerats på sidorna, rubriksättning. Samtidigt som det var en mycket spännande bok, med en gåta som man vill ska lösas.

Samtidigt får den här boken mig att reflektera över att man aldrig kan göra alla nöjda. Jag har redan haft en diskussion med en person som har försökt börja läsa den här boken flera gånger och bara inte kan komma in i den. Jag som var trollbunden från första sidan. Även om jag aldrig troligtvis inte kommer att skriva en så här lysande text, kan jag åtminstone ta med mig att alla behöver inte älska den. Det räcker att någon gör det.

Annonser

Vilken grej!

Jag är så nöjd att jag bestämde mig för att ställa upp i A Month of Letters, även om det är svårt att mygla till sig tid att skriva brev också. Dels har det varit väldigt givande att skriva, för hand, långsamt. Dels har det varit sjukt givande när någon blir glad för att de får post. Som min vän Gunnika som till och med skrev ett blog-inlägg om det. Hon är dock ödmjuk, jag kallade henne inte bara knasboll, jag skrev också i brevet att hon inspirerar mig. Sist men inte minst har jag blivit så himla glad, uppspelt och rörd över det (enda) brev jag fått (hittills). Det var från en kär vän som jag inte träffar tillräckligt ofta, och det var ett filosofiskt brev om stora förändringar i livet. Många tankar väckte det brevet, även långt efter att jag hade svarat honom.

Så även om ni inte ställer upp i utmaningen, utmanar jag er att skicka åtminstone ett handskrivet brev under februari månad. Kommentera gärna här om ni gör det!

Mitt skrivande på torpet-projektet då? Jorå, sörru, så att…

 


Skrivarmingel

Igår byttes skrivartiden ut mot middag med mina skrivarkompisar Margareta och Stefan med påföljande skrivmingel anordnat av Ann Ljungberg. Jag strålade i glansen av massa människor som fått böcker utgivna och författare i blivande. Det var en hel del intervjuer, presentationer och tips som delades ut och jag i alla fall blev helt klart pepp!

Tyvärr fungerar kameran på min mobil uselt, så istället för att lägga upp en suddig bild av Ann som bara syns som en svart siluett mot en mörk bakgrund så får jag istället länka till bloggare som hade mer sinnesnärvaro och bättre kameror, Pernilla Alm och Simona Ahrnstedt. Simona hade jag mod att gå fram till och prata med, jag slukade hennes bok innan jul, två gånger på raken. Det ni!

En annan person som också fick stå på scenen och som jag sen pratade med var AC Collin, aka Kreagrafen. Så nu har hon ett ansikten på en av dem som vann hennes tröjor. Anna-Carin pratade om fiction profiler, och att möta sitt manus i en terapisession.

Idag är jag lite trött. Men mycket mycket inspirerad!

Edit:

Susanne Boll, som också pratade under kvällen har gjort den mest ypperliga sammanfattningen, så jag länkar den också!


Skriva med Scrivener

Någonstans i cyberrymden, någon kväll, läste jag en kommentar om ett skrivverktyg som hette Scrivener. Jag har aldrig hittat tillbaka till just det bloginlägget. Men, jag har hittat till Scrivener, och testar det lite för tillfället. En trial-version som verkar höra till NaNoWriMo (National Novel Writing Month – stort skrivarjippo som jag tänkt blogga om men inte ännu hunnit). De som utvecklar Scrivener sponsrar NaNoWriMo. Listigt.

Vad är det då? En ordbehandlare? Nej, snarare ett skrivprojektverktyg. Och oj vad roligt jag har! Jag har en idé på en historia jag skulle vilja skriva. Hittills har jag plitat ner idéer, tankar och frågeställningar i en alldeles traditionell liten anteckningsbok (dock inte Moleskine). Men efter ett tag har jag märkt att jag tappar idéer, eftersom jag inte alltid orkar läsa igenom alla min kladdiga anteckningar. Det är kanske härmed uppenbart att jag inte arbetar med idén hela tiden. Texten skriver jag i ett känt ordbehandlingsprogram som börjar på W. Som många vet kan man i slutändan bli lite frustrerad på W.

Men nu, till det roliga. Jag installerar Scrivener och kan plötsligt lägga in alla mina lösryckta idéer på små virtuella kort, som är kopplade till text. Jag säger inte dokument här, för det är upp till mig att bestämma hur långa mina textbitar är. Så kan jag titta bara på korten och t ex sortera om dem, på en ‘korktavla’. Eller så tittar jag på den skrivna texten, i bitar, eller som helhet. Dessutom kan jag hålla reda på annan media (t ex bilder, ljudfiler, pdf …) som tillhör fakta/informationsinsamling, men inte själva historien. Det blev helt plötsligt min virtuella anteckningsbok, med den fördelen att jag kan se alltihop framför mig på en gång, och jag kan lätt arrangera om. Det enda jag saknar hittills, är möjligheten att göra mindmaps. Men jag får väl göra dem för hand och scanna av dem.

Dock bör sägas igen, det är inte ett ordbehandlingsprogram i den meningen att man kan jobba med formatering av sin text osv. Visst stöd finns, men när man är klar får man göra det i ett annat verktyg. Vilket passar mig bra.

Skulle det här funka för avhandlingen? Ja, kanske, det framgår att det i alla fall finns mallar för vetenskapliga dokument. Men det tarvar lite mer testande. Jag behöver koppling till ett referensverktyg, i mitt fall EndNote, för att jag ska känna mig bekväm. Det har jag inte hunnit undersöka ännu. Eftersom jag har haft så roligt hittills.

Som en extra liten bonus kan man lägga upp skrivmål, så man kan få lite schyssta siffror att jobba mot. Ingenjör som man är.


Skriva är här!

Idag damp den ner, tidningen Skriva. Hurra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blir inget mer skriva ikväll för mig, jag ska bara läsa.

Återkommer med omdöme.


Mörka platser

Jag har läst en bok igen. Eller flera egentligen, men nu tänkte jag bara skriva om en.

Jag har läst Dark Places av Gillian Flynn (tack för tips och lån Lövstugan). Eftersom jag nu har börjat på allvar fundera på skrivandet, så har det också börjat påverka mitt läsande. Visst, jag sugs fortfarande in i en alternativ värld, förlorar kontrollen att somna i vettig tid och går runt med historien i huvudet hela dagen. Men jag har också börjat analysera varför jag tycker att boken är bra, eller dålig (exempelvis De målade grottornas land av Jean M Auel, som har ett intressant tema, men som jag bara storknar av att läsa. Nej, jag vill inte igen veta att Ayla råkat dricka ceremonidrycken hos neandertalarna, nej, jag är faktiskt inte intresserad av oändliga uppräkningar av växter och deras medicinska användningsområde).

Huvudpersonen i Dark Places, är härligt osympatisk. Hon är småsint, bitter, grinig och kleptoman. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men samtidigt är hon så bra tecknad att jag ändå sympatiserar med henne. Boken är fylld av svart humor, och samtidigt är den nattsvart, obehaglig och äcklig. Boken är också bra uppbyggd, den hoppar mellan nutid och dåtid, kapitelvis, ur olika personers berättarsynvinkel. Som läsare kan man bara bita sig på naglarna (vilket är svårt när man håller en bok), och önska att man kunde gå in och styra upp det som inte borde behöva gå käpprätt åt helvete. Det är lustigt, för man vet redan när man börjar läsa att familjen kommer att stryka med, ändå lyckas författaren få mig att (lönlöst) hoppas att det inte ska ske. Det är skickligt!

Det sista jag vill säga om boken handlar om språket. Gillian Flynn är lysande på att måla med orden, att använda metaforer och att skriva korta meningar. Inte hela tiden. Men så där så att det blir fart i läsandet. Det gillar jag. Korta meningar. Flera gånger satt jag och tänkte att så där skulle jag också vilja skriva.

Jag kan varmt rekommendera boken (oavsett om man bara vill läsa en bra bok eller läsa en välskriven bok för att analysera den) och tänker sluta nu innan jag avslöjar för mycket av handlingen.


Subtilt Sympatisk

Det tog mig nästan en vecka att författa den text som skulle in på distanskursen. Själva skrivandet tog inte så lång tid, det fick max vara två A4. Men jösses vad jag gick och klurade på den.

Uppgiften var att utifrån ett fotografi, formulera en karaktär och beskriva denna som sympatisk och osympatiskt. Dessutom var det personens handlingar som skulle lyfta fram det sympatiska eller osympatiska. Min allra första tanke var att jag ville beskriva karaktären som sympatisk och osympatisk i samma historia, inte som två separata texter. Min hjärna slog en frivolt och jag började spåna den ena hemska historien efter den andra. En mor som behandlar sina barn extremt olika, mannen som var var snäll mot djur men misshandlade människor, och så vidare.

Var eftersom veckan led (bokstavligt talat) så började en tanke klia i bakhuvudet. Det var i det lilla jag ville beskriva det sympatiska och osympatiska. Vilka små, små handlingar väcker min sympati respektive min anstöt? Jag har numer en lång lång lista, så akta er, jag har mina ögon på er.

I slutändan var det en ensam stund, i skymningen, vid en brinnande rishög som min text fick liv. Nu väntar jag med spänning på återkoppling från mina kurskamrater.