Att börja

Det är flera personer som hittat in på min blog genom att söka på ‘att börja skriva avhandling’. Det är också en fråga jag fått flera gånger. Hur börjar man? Ja, herregud, hur börjar man. Jag sitter här i efterdyningarna av intensivskrivandet inför en dödslinje och funderar, hur började jag?

Från början hade jag tänkt att skriva en sammanläggning, en kort summering och inget mer. Det fanns liksom inte tid för mer när jag satte mig ner och skulle börja. Det gick väl så där, kan jag villigt erkänna nu. Det passade mig inte och jag satt med rätt mycket ångest. Jag skrev ett synopsis, rubriker och korta texter eller punktlistor som beskrev innehållet. Jag fick på pälsen av handledarna, det jag ville skulle framgå framgick inte riktigt. Anna, min klippa, utmanade mig. Bryt dig loss. Och det gjorde jag. Jag sorterade om i rubrikerna. Ändrade rubriker. Tänkte om.

Okej, det kanske var mer om strukturen. Var började jag egentligen skriva? Där det kändes bra. Resultaten. Eller i alla fall en del av resultaten. Men det övergav jag snabbt och skrev istället det som behövde skrivas innan resultaten. Till exempel metodbeskrivning. Men för att skriva det behövde jag skriva lite teori. Och för att skriva teorin behövde jag… Skrivandet blev precis lika iterativt som allt annat vi gör. Skrivandet, som handling, förde mig framåt i tanken. Jag tror inte det spelar så stor roll var man börjar. Bara att man börjar. Och att man är beredd att revidera planen snabbt.

Jag har funderat hur det här stämmer överens med hur jag skriver ‘privat’. Och det är nog ganska mycket samma, jag skriver där jag har känner lust, fast, jag tror jag skriver lite mer från början till slut när jag skriver fiktion. Ibland har det fungerat att börja i början och skriva mot slutet även med jobbskrivandet, men inte alltid. Och jobbskrivandet har (hittills) mer haft karaktären av ett iterativt arbete, eller som en hermeneutisk cirkel, ett växlande mellan delar av texten och helheten.

Så, nu vet ni hur jag började. Några frågor på det?


Jag har lämnat in

Jag är för trött för att säga något mer.

Återkommer med kloka och invecklade tankar om avhandlingsskrivande en annan gång. Godnatt.


Dagen efter dödslinjen…

… och jag har nästan skrivit rekord.

Självklart har jag ingen aning om hur lång avhandlingen ska bli. Ni ska titta på antalet skrivna ord idag!

I morgon ska jag speed-redigera och sen lämna in.


Typ dödslinjedag

Det är darrande nära nu, men som i (nästan) alla akademiska sammanhang har dödslinjen förskjutits något. Min plan är att redigera under morgondagen och ”lämna in” ett utkast imorgon kväll. Eller allra senast söndag. På måndag ska det skolas in. Inte jag. Men en av de tvärhandshöga medlemmarna i familjen.

Dödlinjen har kunnat flyttas något eftersom vi inte har någon diskutant till slutseminariet. Ingen panik. Det ordnar sig nog. Äntligen har det dock kommit ett semi-positivt besked. En mycket trevlig och kompetent forskarinna från Norge har visat sig intresserad och med en kalender som kanske kan tillåta en resa till grannlandet. Men. Hon kan inte kolla kalendern till fullo förrän på tisdag. Eller tirsdag som det heter på Norska. Jag väntar andäktigt.

Nu ska jag andäktigt närma mig mitt snart till 80% klara manus. Har en del att stå i under dagen om planen ska hålla.


Så kom den…

…längtan efter mitt eget skrivande.

Varför den dök upp just nu vet jag inte. Kanske för att jag hade ett hejdundrande handledarmöte igår. Det känns som om jag är på rätt väg, och mina handledare tror på det jag gör. Det är bara att hugga i och skriva, skriva, skriva. Det var befriande på något sätt, synd bara att jag var så himla trött både innan och efter mötet. Nu jag har stora förhoppningar inför dagen idag.

Men det där privata skrivandet… det får nog hålla sig till tåls. Dödlinje nästa fredag och jag har massor, jag repeterar, massor att skriva på avhandlingen. Så mycket att det nog måste bli en del sena dagar och kanske spilla över på både kvällen och helgen. Får försöka vårda den där lilla privata skrivlågan så den kan få blomma ut sen, när första utkastet är inlämnat. Trots stressen och pressen, jag har nog banne mig världens bästa jobb! Igår satt jag på pendeln och skrattade högt när jag läste ett lånat, väl tummat och flärpat exemplar av Ashmores ”The reflexive thesis”. Inte vad jag kommer göra på långa vägar, men så himla roligt. Och vetenskapligt.

 


Strålande tider

Idag har jag skrivit 250 ord på min avhandling. Det kanske inte låter som så mycket, och det är inte mycket. Men jag har haft en otroligt produktiv dag ändå! De 250 orden skrev jag innan mitt handledarmöte med Anna, min eminenta bihandledare. Hon hade tagit sig tid att träffa mig, mitt i sin semester och dessutom hade hon läst det lilla jag hunnit skriva och hon var nöjd! Visst finns det förbättringspotential, men hon kunde se att jag var på väg. Och det känner jag också, för första gången kan jag se en helhet, det hänger ihop. Och svänger ta mig tusan! Vilken fantastisk känsla och vilken fantastisk upplevelse, att få skriva den här helheten. Att skriva en avhandling, i alla fall från mitt perspektiv, är (förutom blod, svett och tårar) en ynnest. Jag lär mig så mycket.

Så vi hade en förmiddag där jag först fick prata om vad jag gjorde. Sen gick hon igenom sina skrivna kommentarer (när hon var säker på att jag gjorde det hon trodde att jag gjorde, hon vill inte styra mig för mycket) som var bra, konstruktiva och helt rätt. Förutom kanske att jag måste läsa en bok av Gergen och en bok av Ashmore. Men annars så. Sen skissade vi forskningsfråga och ‘contribution’ en stund på whiteboarden i rummet. Det kanske kan förvåna många, men det där med forskningsfråga, till skillnad från vad man tror, förändras långt senare än vad man skulle vilja.

Eftermiddagen ägnade vi åt att våldsamt slakta ett av våra refuserade artiklar och kapa ner den från 16 till 10 sidor. Jag hann gå hem innan vi hade fått in alla ändringar i datorn. Så jag vet inte hur det gick. Sen blir det till att skicka in den till en annan konferens. Livet som sommarjobbande doktorand. Ganska bra ändå.


Tiden då jag jobbar som bäst

I går ringde den föräldralediga maken, han tog de dagislediga barnen och for ut på landet. Jag jobbade. Sent. Den magiska timmen strax efter fem slog in. Jag skrev om hela strukturen på avhandlingen.

Listigt va’! Så här halvvägs till ett första utkast där allt (!) borde finnas med, om än i lite oslipad form, bestämmer jag mig för att skriva om. Det är kanske inte pendeltåget jag borde undvika, utan klockan fem.

Det var trots allt rätt skönt. Vet inte om jag kommer behålla den här strukturen hela vägen igenom, men det känns mer rätt. För mig. Däremot får jag stora ångestvåndor av att tänka på vad andra ska tycka. Eller att de ska ha svårt att läsa min avhandling. Inte hitta mina geniala tankar eftersom jag frångår den gängse strukturen. Det är en inre kramp, ska jag vara oärlig följa de definierade rubrikerna, introduktion, teori, metod, resultat osv, eller skriva med mera flyt och sammanhang? Nu det blir mer av en sammanhängande berättelse, inte en massa, ‘som jag skrev i kapitel X, så… och därför….’.

Typ så här blir det, eller ja, jag ritade om det en gång till sen lite senare.

Idag försov jag mig för första gången på mycket mycket länge. Ganska skönt det också.