Typ dödslinjedag

Det är darrande nära nu, men som i (nästan) alla akademiska sammanhang har dödslinjen förskjutits något. Min plan är att redigera under morgondagen och ”lämna in” ett utkast imorgon kväll. Eller allra senast söndag. På måndag ska det skolas in. Inte jag. Men en av de tvärhandshöga medlemmarna i familjen.

Dödlinjen har kunnat flyttas något eftersom vi inte har någon diskutant till slutseminariet. Ingen panik. Det ordnar sig nog. Äntligen har det dock kommit ett semi-positivt besked. En mycket trevlig och kompetent forskarinna från Norge har visat sig intresserad och med en kalender som kanske kan tillåta en resa till grannlandet. Men. Hon kan inte kolla kalendern till fullo förrän på tisdag. Eller tirsdag som det heter på Norska. Jag väntar andäktigt.

Nu ska jag andäktigt närma mig mitt snart till 80% klara manus. Har en del att stå i under dagen om planen ska hålla.


Så kom den…

…längtan efter mitt eget skrivande.

Varför den dök upp just nu vet jag inte. Kanske för att jag hade ett hejdundrande handledarmöte igår. Det känns som om jag är på rätt väg, och mina handledare tror på det jag gör. Det är bara att hugga i och skriva, skriva, skriva. Det var befriande på något sätt, synd bara att jag var så himla trött både innan och efter mötet. Nu jag har stora förhoppningar inför dagen idag.

Men det där privata skrivandet… det får nog hålla sig till tåls. Dödlinje nästa fredag och jag har massor, jag repeterar, massor att skriva på avhandlingen. Så mycket att det nog måste bli en del sena dagar och kanske spilla över på både kvällen och helgen. Får försöka vårda den där lilla privata skrivlågan så den kan få blomma ut sen, när första utkastet är inlämnat. Trots stressen och pressen, jag har nog banne mig världens bästa jobb! Igår satt jag på pendeln och skrattade högt när jag läste ett lånat, väl tummat och flärpat exemplar av Ashmores ”The reflexive thesis”. Inte vad jag kommer göra på långa vägar, men så himla roligt. Och vetenskapligt.

 


Strålande tider

Idag har jag skrivit 250 ord på min avhandling. Det kanske inte låter som så mycket, och det är inte mycket. Men jag har haft en otroligt produktiv dag ändå! De 250 orden skrev jag innan mitt handledarmöte med Anna, min eminenta bihandledare. Hon hade tagit sig tid att träffa mig, mitt i sin semester och dessutom hade hon läst det lilla jag hunnit skriva och hon var nöjd! Visst finns det förbättringspotential, men hon kunde se att jag var på väg. Och det känner jag också, för första gången kan jag se en helhet, det hänger ihop. Och svänger ta mig tusan! Vilken fantastisk känsla och vilken fantastisk upplevelse, att få skriva den här helheten. Att skriva en avhandling, i alla fall från mitt perspektiv, är (förutom blod, svett och tårar) en ynnest. Jag lär mig så mycket.

Så vi hade en förmiddag där jag först fick prata om vad jag gjorde. Sen gick hon igenom sina skrivna kommentarer (när hon var säker på att jag gjorde det hon trodde att jag gjorde, hon vill inte styra mig för mycket) som var bra, konstruktiva och helt rätt. Förutom kanske att jag måste läsa en bok av Gergen och en bok av Ashmore. Men annars så. Sen skissade vi forskningsfråga och ‘contribution’ en stund på whiteboarden i rummet. Det kanske kan förvåna många, men det där med forskningsfråga, till skillnad från vad man tror, förändras långt senare än vad man skulle vilja.

Eftermiddagen ägnade vi åt att våldsamt slakta ett av våra refuserade artiklar och kapa ner den från 16 till 10 sidor. Jag hann gå hem innan vi hade fått in alla ändringar i datorn. Så jag vet inte hur det gick. Sen blir det till att skicka in den till en annan konferens. Livet som sommarjobbande doktorand. Ganska bra ändå.


Tiden då jag jobbar som bäst

I går ringde den föräldralediga maken, han tog de dagislediga barnen och for ut på landet. Jag jobbade. Sent. Den magiska timmen strax efter fem slog in. Jag skrev om hela strukturen på avhandlingen.

Listigt va’! Så här halvvägs till ett första utkast där allt (!) borde finnas med, om än i lite oslipad form, bestämmer jag mig för att skriva om. Det är kanske inte pendeltåget jag borde undvika, utan klockan fem.

Det var trots allt rätt skönt. Vet inte om jag kommer behålla den här strukturen hela vägen igenom, men det känns mer rätt. För mig. Däremot får jag stora ångestvåndor av att tänka på vad andra ska tycka. Eller att de ska ha svårt att läsa min avhandling. Inte hitta mina geniala tankar eftersom jag frångår den gängse strukturen. Det är en inre kramp, ska jag vara oärlig följa de definierade rubrikerna, introduktion, teori, metod, resultat osv, eller skriva med mera flyt och sammanhang? Nu det blir mer av en sammanhängande berättelse, inte en massa, ‘som jag skrev i kapitel X, så… och därför….’.

Typ så här blir det, eller ja, jag ritade om det en gång till sen lite senare.

Idag försov jag mig för första gången på mycket mycket länge. Ganska skönt det också.


En dämpande faktor

Andra pappret som blir refuserat, på mindre än en vecka. Verkar inte direkt positivt på mitt avhandlingsskrivande. Dessutom är det två papper som jag hade tänkt skulle ingå i min avhandling. Känner mig lite vilsen nu. Okej, det andra blev väl inte riktigt refuserat helt, de ville att vi skulle skicka in det som ett short paper, att enligt formatet korta ner det till 8 sidor (är just nu 16 sidor). Hur det ska gå till när alla tre reviewers hade en mängd saker de ville att vi skulle utveckla vet jag inte riktigt. Gah!

Jag vet att processen ser ut så här. De allra flesta vetenskapliga artiklarna blir inte accepterade på en gång (iaf inte i vårt fält). De allra flesta får skriva om, skriva om och skriva om. Ändå. Ändå blir jag bitter och lessen. Förstår de inte hur himla briljant just det pappret var? Morr morr.

Nu måste jag försöka hitta ett uns av skrivlust igen. Eller bara jävlar anamma att fortsätta med avhandlingen. Jag har inte inte tid med att gräva ner mig i en grop och tjura. Kanske ska stänga av internet så jag jag inte kan tröstsurfa. Har ni några fler tips på saker jag kan göra för att fokusera på skrivandet? Dela gärna med er.


Jag skriver!

På avhandlingen! Halleluja! Fortfarande oändligt många frågetecken och ställningstagande, massor av läsande som måste göras, referenser som ska kollas upp. Men. Det börjar ramla ord, formuleringar, text. Text. Äntligen text i det där jäkla avhandlingsdokumentet. Vet ni, det här kanske går vägen!


Varför ska det prompt lossna…

… när man kliver av pendeltåget? Varför ska det alltid vara på det här viset? Jag var sjukt pepp i morse, en hel dag, utan möten, utan något annat viktigt att göra. Bara skriva skriva skriva på avhandlingen. Det blev träning innan jobbet, energi och härliga dofter i skogen.

Sen var det jag och tangentbordet. Nu skulle det bli skriva av. Tapp tapp tapp, fingrarna trummar mot bordsskivan. Var ska jag börja, i vilken ände. Bäst jag mindmappar lite. Helt plötsligt var det dags för lunch. Efter lunch, satt och bläddrade lite i en bok som jag tänkte referera till, räknade ut hur många ord jag måste skriva på ett ungefär. Tapp tapp tapp.

Summa summarum, 194 ord. 194 nya ord, som i princip bara är en inledning till ett kapitel. Briljant.

Och sen, jag kliver av tåget, och jag får en insikt, en uppenbarelse. Nej, kanske inte så dramatiskt, men i alla fall en idé som kan leda mig in i texten. Blir ivrig, måste skriva upp det så fort jag kommer hem. Möts av ett överspralligt, cyklande barn som absolut måste visa sin kompetens i backcykling samt en storgråtande, otröstlig och övertrött lillknodd. Mat, hänga tvätt, hålla ögonen öppna. Tur att jag fick den övertrötta till läggningen, det gick fort, om man säger så, knappt att vi kom igenom vällingen i kväll. Så nu kanske jag kan plita ner mina nya tankar. Ska bara avsluta det här blogginlägget först. Så det gör jag nu. Slut.


Hur börjar man en skriva en avhandling?

Jag har fortfarande inte skrivit min avhandling. Eller inte ens börjat skriva den. Kanske borde jag ha mer panik än vad jag har. Men av någon anledning känner jag mig ganska lugn. Jag är ännu lugnare nu, när jag precis haft handledarmöte. Fantastiskt att ha två handledare, som båda är engagerade och närvarande. Förvisso har de lite olika ansats, men med samma mål. Nu känner jag mig friare och inspirerad att sätta igång på allvar. Exjobbarna nästan klara, ingen mer undervisning, sommaren breder ut sig med tomma korridorer och lite distraktion.

Nu har jag också tänkt, skrivit synopsis, ser en röd tråd och större idé än att bara sammanfatta vad jag har gjort hittills. Och jag tror att det blir bra. Så var det där med att börja. Börja i början eller i mitten och se vart det tar vägen. Har väl hittills varit rätt strukturerad i mitt tänkande, men nu börjar jag luta åt att börja i slutet. Det är sex arbetsveckor till den första dödlinjen. Det ska jag nog klara.

 


Jag längtar

Jag längtar efter skrivandet. Okej, till viss del skriver jag väl, lite smågnet med en konferensartikel. Det läsande för hela slanten just nu. Jobbmässigt kommer maj allra mest handla om undervisning och handledning. Nästa vecka ska jag ta mig igenom fem exjobbsrapporter för att bedöma om de är opponeringsbara.

Sen kanske jag får börja skriva på avhandlingen.

Privat längtar jag efter skrivandet också. Jobbet har börjat inkräkta på min tågresa och jag är stressad. Hade också tänkt ta en paus från Torpet för att sen börja redigera. Nu väntar jag på en hel dags redigering för att komma igång på riktigt. Det är kanske naivt. Kanske ska jag angripa problemet på samma sätt som mitt skrivande, ta en stund här och där, annars blir det väl aldrig av.

Samtidigt har min hjärna uppenbarligen inte slutat fungera, för den kommer upp med berättelser på alldeles egen hand. Övergripande idéer eller bara detaljer här och där. Men knappast på Torpet, nej, det är andra idéer. Jag försöker värja mig, ska göra klart det här första innan jag går under ytan med nästa stora projekt.


Paus

Jag har tagit en paus från skrivprojektet. Känns lite snopet när jag nu har kanske en halv sida kvar till slutet. Men det känns ändå rätt att pausa. Egentligen hade jag tänkt skriva klart första utkastet innan vi for till Nice, men det blev inte så. Nu får jag skriva den sista sidan när jag börjar redigera istället. Kanske lika bra det. Det känns lite ödesdigert att skriva de där sista raderna.

Jag har också en ofrivillig paus från skrivandet på avhandling och artiklar. Det har kommit undervisning, handledning av exjobb och representation av avdelningen mellan mig och skrivtiden. Lite läskigt att det bara rinner dagar mellan mina fingrar och jag får inget skrivet. Men en del av mig försöker acceptera att det faktiskt inte går, jag kan inte trycka in fler saker i dygnet. Dygnet har inte fler timmar, och maj inte fler dagar.

Jag blir gräsänka i början av juni, då ska det bli skriva av. Och redigera. Och kanske någon liten biofilm som belöning. Maj känns som månaden då jag får blunda, springa och hoppas jag kommer i mål.