Äntligen!

Februari månad är slut, och jag kan gå tillbaka till min vanlig skrivlunk. Jag ska inte säga att jag är missnöjd med februari. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få brev. Riktiga brev. Lite kan jag gräma mig att jag inte fick tag på något vettigt brevpapper förrän månaden nästan var över. Men ett så dyrt och fint brevpapper kanske är ett incitament att skriva brev lite oftare än vart tionde år eller så. Vem vet, det kanske blir A Month of Letters nästa år.

Vad har jag lärt mig av den här utmaningen? Att man lätt får skrivkramp i handen när man är otränad. Att det finns en massa människor där ute med fantastiska handstilar. Jag blir riktigt avundsjuk. Att de flesta verkar tycka det är trevligt att få brev, till och med ekorrar. De som inte gillade att få brev har i alla fall inte svarat mig, så jag är lyckligt ovetandes om detta.

Det som slagit mig är att det är verkligen annorlunda att skriva ett brev, jämfört med att föra en dialog genom något digitalt medium. Det går långsammare och andra typer av frågor ställs, andra typer av tankar delas. Det känns också som om man helt plötsligt blir mycket mer nära den man korresponderar med. Som om det finns en nakenhet med att skriva för hand.

Jag halkade lite efter här på slutet, jag hade tänkt att skicka vykort från min jobbresa. Men det visade sig vara svårare än jag trott. I dag har jag dock skrivit de sista breven, som läggs på lådan i morgon. Nu ska jag äntligen återgå till mitt skrivprojekt till 100%. Jag har redan tjyvstartat.

Darrande nära 36K. Men här sätter jag punkt för idag.

Annonser

Ännu en konferens

Jag är i Tyskland, en jobbgrej igen. Trodde jag kanske skulle få något skrivet, men det har gått lite trögt, schemat har varit för späckat. Men igår kväll kom jag igång. Februari har verkligen varit en mörk månad för mitt skrivande, men nu tror jag att jag är på gång. Gårdagen ledde i alla fall till att jag fick ihop min dagskvot. Som har hunnit växa till 600+ ord, eftersom jag skrivit så lite. Det är tyvärr lite mer än vad jag hinner skriva på en tågresa. Kanske dags för en hel skrivardag för att jag ska hinna ikapp. Hur jag nu ska hinna det.


Idékramp

Jag har inte skrivit något. På flera dagar. Det stressar mig enormt, jag som hade sådan fantastisk disciplin, som verkligen fick mina dryga 500 ord per dag att flöda ur fingrarna. Orsakerna är två, den ena är mundän, enkel och övergående med all tidigare visad erfarenhet. Jag är trött, förkyld tydligen. Något så ovanligt har hänt som att jag har varit tvungen att lägga ifrån mig en bok om kvällen, för att jag har varit för trött. Minns inte ens när det hände tidigare.

Den andra anledningen är att jag har idékramp. Jag har några scener kvar i huvudet, som jag vill få in i boken. Sen behövs det lite mer av något som jag faktiskt inte har tänkt klart på. Som påverkar hela texten. Det bakomliggande skeendet i samhället. Jag blir nervös bara jag försöker tänka på det. Ska lilla jag måla upp ett framtidsscenario. Kan inte någon bara berätta för mig hur det kommer bli? Det är lustigt, för fabulerande har alltid kommit så lätt för mig, så länge det gäller individer. Aggregeringar av individer. Scary.

Nu har jag trots allt läst lite, trots att jag somnar med böckerna som missiler över min näsa. Lite inspiration till alternativa framtidsscenarion. Det är bara att bita ihop och börja spåna. Eller samla ihop några goda spånare och spåna ihop. Någon som är intresserad?

Så har jag också läst ut en bok om ekorrskrig i Central Park. Över förväntan!

 


Svacka

Jag har hamnat in grop, en sån där som är svår att ta sig ur. Lite av entusiasmen, nej, det var fel, mycket av entusiasmen över mitt skrivprojekt har gått upp i rök. Det kan ha att göra med att jag är hemskt trött. Och att jag så sakteliga har börjat grubbla på avhandlingen. Det är som om en massa skrivenergi går in i avhandlingen, fast jag inte tänker på den hela tiden. Det är i och för sig bra om det blir mer avhandling, men det vore tråkigt om jag tappar det andra skrivandet. Igen.

När det gäller torpet har jag kommit på en del saker som löser en del problem jag har haft. Trovärdighetsproblem. Tyvärr innebär det att jag måste gå in och ändra lite här och där och det är ju så tråkigt. Skriva om. Usch. Sen skulle jag nog behöva ta ett rejält grepp med papper och penna och skissa lite på helheten. Jag skriver bara en massa korta snuttar, och jag skulle behöva rådda lite. Jag är inte ett dugg sugen på det just nu. Blä. Februari är det också. Typiskt. Jag gillar inte ljuset. För mycket ljus.

Kanske ska skriva ett brev istället…


En bra dag

Det har äntligen släppt lite och jag är nästan klar med all omskrivning. Hurra! Nya scener börjar ta form, jag ser en möjlig väg fram mot min idé om ett slut. Har lite hjärtinfarktsefterforskning (säg det 7 gånger snabbt) att göra. Nu, välförtjänt sömn.


Gör om, gör rätt

Jag klev av pendeltåget. Det är aldrig bra att kliva av pendeltåget. Alltid händer det något. Denna gång drabbades jag av en insikt. Min lite krångliga huvudperson, den där som var ett jag förut, är inte alls en tjej som heter Malin (eller Maja, Marie eller Maria, har haft lite namndispyter också). Det är en kille som heter Mats. Och helt plötsligt föll en massa bitar på plats, saker och ting ordnade upp sig. Det blev faktiskt lite mer spänning i berättelsen och jag började se ännu fler scener. (EDIT han kanske heter något annat Johan t ex, tanken är lite ny)

Bara ett aber. Jag måste skriva om allt IGEN. Jag som nästan hade hunnit klart med den första omskrivningen. Tänk om jag tänkt på det här från början.

Jag tar ett djupt andetag och mässar: det här är en lärprocess, det här är en lärprocess, det här är en lärprocess.

Ni andra som skriver, har era figurer någonsin abrupt ändrat kön, bara så där?


Måste ändra allt

Jag hade en del tid att tänka igår, när jag gick och hasade vagn med sovande plutt i. När jag promenerade runt kvarteret för att kolla om återvinningscontainrarna var överfulla eller inte. När jag på kvällen nattade lillkille.

Jag tänkte och tänkte, och lärde känna en av mina karaktärer i berättelsen lite bättre. Han har varit lite på sidan av, mest som någon som mina tänkta huvudkaraktärer kan ha nytta av. Men ju mer jag tänkte på honom, ju mer började han leva, ta plats. Eller kanske inte ta plats, han är en gubbe som redan börjat förbereda sig på hädanfärden, som inte kommer köpa en jakthund till. Respekterad, visst, men inte riktigt med längre. Tills tjejerna dyker upp.

Mitt enda problem nu, är att jag började skriva berättelsen i första person, en jag-berättelse. Det är väldigt svårt att få hans röst hörd från en spindelfobisk storstadstjej. Dryga 18 500 ord in i berättelsen måste jag nog tänka om och skriva med en annan PoV (Point of View). Så nu har jag ångest. Att skriva om allt igen. Samtidigt som jag märker att nya texter börjar leta sig ut ur mina små grå vindlingar. Nya scener som kommer lyfta historien och göra den mer varierad.

Borde börja på en gång, men det här, att skriva om allt, tycker jag är svårt på mina 23 minuter på kvällen. Eller vad jag nu får ihop. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja.