Efterfest

Har precis skickat iväg en novell till tidningen Skrivas novelltävling. Jag drabbades av en idé för några veckor sen, skrev ner det i ett dokument och glömde nästan bort det hela. Nu ikväll öppnade jag upp dokumentet igen och det blev några få ändringar, sen fick den vara good enough! 🙂

För er som inte skrivit något ännu, finns det fortfarande tid. Deadline är den 28 januari och temat för novellen är FESTEN. Det borde inte ta allt för lång tid att skriva. Novellen får vara max 4000 tecken inklusive mellanslag. Typ en A4.

Lycka till och kommentera gärna om ni skickar in en novell!

Annonser

Skrivande som kulturyttring

Måste själv erkänna att jag låter lite pretto i ett tidigare inlägg, när jag skriver att det inte spelar någon roll om jag inte blir publicerad. För det är en lögn. Självklart drömmer jag, som så många andra, att ge ut en bok. Helst flera. Och nej, jag skulle inte bli arg om jag skulle bli bästsäljare. Men låt oss inte förivra oss här i fantasierna.

På något plan stressar denna dröm mig. Det känns som om mitt skrivande inte gills, förrän jag blir utgiven. Mitt skrivande är inte värt något förrän det blivit en bok.

Under gårdagens skrivmingel, var Varg Gyllander på scenen, och en sak han sa var mitt i prick tycker jag. Han började med en liknelse, att om en person målar en målning, vågar få personer gå fram och säga att det är nonsens, att den personen borde sluta upp med det. Jag har tänkt på samma sätt, fast gjort liknelsen med ett instrument. Säg att man kommer hem till någon första gången, och där står en gitarr. Spelar du gitarr, wow! Det är ju häftigt. Det förståeligt att man lägger ner tid på det. Trots att man aldrig kommer ge ut en skiva, eller ens hålla en spelning.

Berättar man istället att man ägnar sig åt att skriva, kommer genast frågan, när ska du bli utgiven? Är det inte lite knäppt.

Till slut sa Varg Gyllander:

Allt skrivande är en kulturyttring, ni som håller på med det är värda all kärlek. Fortsätt med det.

Jag kan bara hålla med, fortsätt med det!


Att vara i fantasin gör mig mer närvarande i nuet

Jag har funderat om jag skulle göra någon sammanfattning av det förra året, något som många bloggare verkar ägna sig åt. Men jag har ju inte varit bloggare så länge, så det skulle bli en kort årskrönika. Tanken måste ändå ha legat där och mognat. Och det är lustigt hur saker och ting konvergerar. Från olika håll får man impulser som sammanstrålar.

Det började med ett samtal på bussen, om att vara närvarande i nuet. Inte sen, vad som ska handlas, planeras, göras. Att kunna sitta ner med sitt barn och bara vara där, mitt i det barnet gör. Jag har alltid legat tre steg före, hållit i huvudet allt som måste göras, nojjat mig över saker långt innan, oroat mig. Men de senaste månaderna, det har hänt något.

Sen läste jag Kreagrafens inlägg som handlar om HSP (Highly Sensistive Person), vars karakteristiska egenskaper jag kan känna igen mig i, även om jag inte skulle gå så långt som att kalla mig själv HSP. Det som jag fastnade för var några rader på slutet av inlägget:

Jag tolkar det hon beskriver som att jag är i kontakt med mig själv när jag skapar, alltså bortom allt det där jag har. När jag är i kontakt med självet finns ingen oro för då eller sedan, jag är här och nu. Det i sin tur är en plats där jag så småningom kan förstå vem jag är.

Och då slog det mig, mitt fokus på skrivandet, har gjort mig mer närvarande. Vilket är lite av en paradox, eftersom jag med skrivandet har tillåtit mig själv att i större utsträckning vara i en fiktiv värld, i fantasin. Och visst, när jag väl sitter där vid datorn, då är jag inte närvarande längre. Men alla andra stunder. Jag kan stå vid busshållplatsen och försöka se, verkligen se, människorna runt mig. Jag står där och försöker lista ut hur jag skulle gestalta dem. Jag är närvarande och ser på himlen, solnedgången, träden, snorhalkan och försöker förstå hur jag kan föra min upplevelse vidare.

Mitt skrivande har gjort mig lugnare. När jag har stunder över hemma, så ska jag skriva. Inte fixa saker på den oändliga listan av borden. Jag tar bara det som är absolut nödvändigt, annars blir det ingen tid över för skrivandet (det här är förstås behjälpligt av att mannen är föräldraledig, men samtidigt, jag har släppt ansvaret, gett honom kontrollen). När jag får några minuter över, jag hasar barnvagn i snömodden, tänker jag på berättelsen, på karaktärerna. Självklart blir inte hela livet stillastående av det här, jag lyckas ändå tänka på semestern, födelsedagsfirandet och de sista listerna i köket. Men jag ältar inte.

Och det är skönt, så himla skönt.

Hoppas jag kan fortsätta så här, att kanalisera min överskottsenergi i skrivandet. Det gör att det högsta syftet för mig att skriva, är att må bra. Då spelar det ingen roll om jag kommer bli publicerad eller inte.


Good Enough

Äntligen kan jag få jubla lite! Strax innan jul fick jag reda på att jag hade vunnit på en tävling som Kreagrafen anordnat där vinsten var en av hennes egendesignade tröjor. Men eftersom vinsten i mitt fall var tvådelad, en tröja till mig och en tröja till min handledare Gulan, ville jag inte basunera ut min vinst innan jag överraskat tidigare nämnda handledare. Men nu har jag tröjan kommit fram på posten till min allra bästaste Gulan, så nu kan jag få jubla hur mycket jag vill. Hurra!

Min motivering för att få vinna tröjan handlade både om att lära mig att good enough duger, jag måste inte jobba ihjäl mig. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag är good enough för att få ägna mig åt skrivandet.

Här är ett litet (grovkornigt) bildbevis: